Från tredje våningen: gnäll, lättöl och fakirer
Prishöjda årskort, fiesta i Santander, och fakirer med häftapparater. Det blandas och ges Från tredje våningen.
Okej, så var det uppehåll i Allsvenskan. Igen. I vanliga fall ett bra tillfälle att ladda om, att samla kraft, att bygga upp nya förhoppningar och göra avstamp. Inte den här gången. Trots en mycket stark insats mot Hammarby/Tyresö; det finns en gräns för hur många gånger man kan ställa om målsättningar, hopp och drömscenarion. Självbedrägeri kan många gånger vara en livlina för en supporter, men nu väljer jag till sist att se sanningen i vitögat. Det är ett avhängt Malmö FF – och jag hatar det!
Samtidigt som lagets insatser gnager som sjukdom i kroppen, ska man också börja tänka på att förnya årskortet. Ett årskort som höjts med 200 kronor inför kommande säsong. Varför då, för att vi förtjänar det? Eller är det en smygande prishöjning inför nya arenan, så att man inte ska drabbas av hjärtinfarkt den dagen priset passerar 4000-kronorsvallen? Visst, jag är på ett jävla gnälligt humör (och med småländskt påbrå icke att förglömma), men har svårt att se vad som motiverar denna prishöjning. Är det de unika matchprogrammen, som inte ärlighetens namn inte känns alls unika? Är det en utökad service kring ölpumpar och kaffebryggare? Är det fem meter extra kromad pisseränna? Knappast…
Med fem omgångar kvar att spela rasar också diskussionerna vidare om vad som egentligen har gått snett. De många skadorna, och eventuella anledningarna till dessa, är en återkommande förklaring. Och visst börjar sjukstugan i MFF att utvecklas till rena rama personalfesten. Senaste tillskottet är Jonatan Johansson, som råkade ut för just det vi alla fasar över varje gång det drar ihop sig till landslagsuppdrag. Å andra sidan tycks Yksel vara på bättringsvägen. Forumhjälten och nyblivne Offside-kändisen Quini ställer säkert till med en rejäl fiesta nere i Santander.
Någon fiesta är det inte tal om på tredje våningen. Här är som sagt hög gnällfaktor, och som vissa redan vet råder även totalt alkoholstopp. Jag vet att jag benämnde det som ”min personliga match” i någon tidigare krönika, och med facit i hand kan jag idag summera 283 dagar utan förlust. Det liknar tamejfan Malmö FF 1949-51. Åtminstone nästan. Dock avverkar jag istället en back lättöl i veckan, vilket tenderar att sätta sig lite i hullet kring magen. Vad är det nu det står på de där tröjorna man kan köpa på marknader och andra obskyra ställen där sockervadden flödar och stinkbomberna står som spön i backen; ”Jag är fet. Du är ful. Jag kan banta.” Tja, något åt det hållet…
Jag försöker slå bort de dystra tankarna på fotboll så gott det går, men de kvittar hur udda situationer eller sammmanhang jag försätts i, det finns alltid någon fotbollssensor i huvudet som slår på. Jag var på Tattoo Expo på Amiralen förra helgen. Förutom en massa tatueringar och piercingar på de mest osannolika ställen, kunde man också roa sig med fakirduon Sceneskrekk från Norge. Den förväntade chocken och äcklandet uteblev dock. Jag gissar att man har härdats. Efter fem matcher utan vinst kan jag ana ungefär vad som driver folk att frivilligt häfta fast saker i pungen med en häftapparat.
Nästa uppgift måndag: bena ur Makrillarna!
