Den 17/10 i MFF-historien

"Mitt MFF skall vara Sveriges Barcelona. MFF skall vara svenska representanter för Futebol-Arte, eller Jogo Bonito. Blandat med lite catenaccio om det måste till."

17/10 1990
"Till flydda tider återgår min tanke än så gärna." Dessa ord av den finske nationalskalden, inpräntade i skolan, slog mig plötsligt denna kulna kväll på Skytteholms Ip i Solna. Omständigheterna gjorde att jag hade turen att befinna mig i Stockholm samtidigt som MFF spelade cupmatch mot Vasalunds IF.

Till flydda tider – tider under det sena femtiotalet. Långa vintrar i Solna. Edsvikens is till synes bottenfrusen. Ingen fotboll i det purunga mediet TV. Flera månader genomliden fotbollsabstinens som ingen yngre person kan göra sig en föreställning om, eftersom dagens mediautbud nästan får en att tro att livet endast består av fotboll.

Då fanns den där grusplanen liggandes som en fotbollstörstsläckande ökenhägring i kalla mars, beredd att ge ett hopp om en vår och en ny fotbollssäsong. Skytteholms IP blev som den berömda yxan för isen i den frusna själen.

AIK spelade på den tiden (kanske även i våra dagar) sina första träningsmatcher just på denna plats på vår planet. Promenad från Haga Norra genom det idylliska Hagalund. (Jag räds inga avstånd till fots, varken då eller nu.) Snickarglada träkåkar som inspirerade geniet Olle Olsson till sina verk. Kanske skådandes Harry Persson i något gathörn. Fotbollspremiär, om än med AIK. Allt fick duga under exilåren – fotboll måste man dock se.

Nu är det nittiotal och Hagalund är min själ inte längre någon idyll. När betongen tog över ville Olle Olsson inte vara med längre. Vi är cirka 1000-talet i publiken denna kväll på Skytteholm där Hagalunds IF tar emot MFF i cupen. MFF vinner kontrollerat med 2-1 och Lasse Larsson svarar för våra mål, om inte minnet sviker mig. Ingenting i denna match förebådar att det sämsta MFF-decenniet sen 30-talet nu ligger framför vår kära klubb.

17/10 1982
Nu befinner sig vår svenska fotbollshistoria i den period då slutspelen förpestade fotbollstillvaron. En flirt med ishockeyn och den oblyga, onödiga kommersialismen, som om en alltför hård puck hade träffat huvudet på medlemmarna i förbundsstyrelsen.

MFF har tagit sig fram till semifinal och möter denna söndag IFK Göteborg på Malmö Stadion. De ”neutrala" massmedierna målar upp matchen nästan som en landskamp med IFK Göteborg som hemmalag. Nationens heder står på spel verkar det som. Glädjen är i samma media illa dold när Änglarna vinner med 3-0. Endast 5 606 åskådare i en SM-semi mellan giganter som MFF och IFK Göteborg säger vad en kultiverad fotbollspublik anser om jippon som slutspel i sporten fotboll. Även returen i Göteborg blir ett publikfiasko trots den förväntade hemmasegern. Fotbollen är konservativ på gott och ont. Denna gång till det goda. Vi blev tack och lov av med tramset slutspel ganska snabbt. Vila i frid.

17/10 1979
Om jag skall välja tre år som har betytt mest för vårt Malmö FF blir mina val: 1910, då klubben bildas, 1944, då vi vinner första guldet och 1979, då vi når den finaste finalen i europeisk klubbfotboll. En onsdag i oktober detta bemärkelseår 1979 är EC-finalisterna på ett mindre glamoröst besök. 8-dels final i cupen på Arosvallen mot Västerås SK. Tre av vår förenings största spelare genom åren blir våra målskyttar: 1-0 genom Roland Andersson, 2-0 genom Tomas Sjöberg, och slutligen, 3-0 genom Robert Prytz.

17/10 1971
I den här krönikan har jag medvetet vänt på den kronologiska årtalsordningen för att kunna servera er den läckraste godbiten som en värdig final.

GULD – en enda rubrik. Det behövs inte mer. Malmö FF bärgar redan innan sista omgången klubbens nionde guldmedalj. Endast IFK Norrköping ligger då före i antalet SM-guld. 15 664 guldbortskämda åskådare ser på Malmö Stadion MFF slå Östers IF med klara, säkra 2-0. Målskytten heter Bosse (tror inte jag behöver nämna efternamnet) som därmed kom upp i 99 allsvenska mål. Vi vet att det blev många fler sedan.

Med tanke på dagens debatt om huruvida MFF skall spela defensivt eller offensivt eller något däremellan citerar jag nu Antonio Duran i ett uttalande efter guldmatchen. "Årets upplaga är betydligt bättre än fjolårets. Då uppnådde vi endast 30 mål, men ett starkt försvar räddade oss. Nu är vi med en match kvar redan uppe i 44 gjorda mål." Å andra sidan säger Krister Kristensson efter samma match följande: "Leder man med 1-0 i pausen och har medvind i andra halvlek, ska man för f-n bara slå vakt om ledningen." Alltid denna ständiga diskussion om fotbollens idé eller vilken skola som bör föredras. Är en 1-0 seger mer förtroendeingivande än en seger med 3-2? Om vi tar vårt MFF och jag för en minut i livet får leka lite amatörpsykolog, så är min tanke denna: Frånsett individuell läggning tror jag att vår inställning till hur MFF bör spela fotboll beror på vilken MFF-generation vi tillhör. Jag blev fotbollsuppfostrad på sena 40-talet där ständiga storsegrar och total spelöverlägsenhet fortfarande lever färskt i mitt himmelsblå minne och hjärta. Kan inte för mitt liv se att mitt MFF skall behöva gneta sig till segrar. Eller riktigare uttryckt – defensivspela sig till segrar.

Jag vet att det kan behövas att grispela ibland, och visst jublar även jag efter en sådan seger. Men ändå, mitt MFF skall vara Sveriges Barcelona. MFF skall vara svenska representanter för Futebol-Arte, eller Jogo Bonito. Blandat med lite catenaccio om det måste till. Men det skall vara äkta catenaccio, som bygger på teknik och bollkontroll. Inte någon sorts nordisk variant med "väck med bollen – tjong och lycka till – hoppas på motståndarens misstag" – variant. Där har ni min framtids-MFF för segrar i allsvenskan och framgångar i Europa.

Men jag har full förståelse och respekt för den generation som hade MFF i pojkrummet (eller flickrummet – förlåt Gudrun S.) under taktikmäster Bobs dagar, och ser MFF utifrån det perspektivet. Lägg därtill ännu yngre generationer med sina referenser. Psykologerna har rätt. Barndomen bestämmer till stor del vem du blir i vuxenlivet.

Men åter till gulddagen för 35 år sedan. "Hövdingen" jämför allsvenska guld med flickor.
– Den första och den sista [fast han menade väl senaste] är de roligaste. Samme person menar också att detta är den bästa MFF-årgång någonsin. Starka ord med tanke på fyrtio- och tidiga femtiotalets mästarelvor.
En guldspelare i MFF tjänar vid den här tiden 16 000 kronor i årslön, nämnt som lite kuriosa. MFF beskrivs som en stor och lycklig familj där gamla storspelare ikläder sig olika roller i klubben efter karriären. Malmö FF visar på alla vis vilken välskött förening klubben är. MFF kunde då med tillförsikt fortsätta in i den framtid vi nu lever i. Och där vi den...

...17 0ktober 2007 redan har bärgat SM-guldet… Kanske… Möjligen… Självklart… Nog… Eller…
Så går vi då snart in i den skånska novembermånaden, mit allem dazu. Eller kanske skall jag säga ni. Den sista i dagen i månaden oktober går nämligen en pojkdröm i uppfyllelse för mig. Jag åker till Rio de Janeiro. Ser mig själv liggande på stranden, i Ipanema eller Copacabana, där hustrun är fullt upptagen med att skydda mig från de brasilianska skönheternas attacker mot min frestande kropp (en sådan som säkert aldrig tidigare har skådats på denna strand). Förmodligen utan framgång, hoppas jag.

Nja, mer realistiskt och verkligen sant är att jag dagen före det att MFF avslutar årets allsvenska ser Flamengo mot Atletico Paranense. Visst är det så att klubbfotbollen i Brasilien utarmats på talanger, till och med näst intill-talanger, till jordens alla länder. Att publiken av många naturliga skäl sviker, är inte så konstigt.

Men ändå. Jag får väl göra som jag kanske alltför ofta gör i livet, när jag sitter där. Drömma mig tillbaka. Tänka på hur det var en gång på arenorna i Rio. Kanske ända tillbaks till när MFF faktiskt klarade 4-4 mot just Flamengo under Brasilien-turnén -49.

"Till flydda tider återgår min tanke än så gärna"