Gästkrönika: Bidrar MFF:s supportrar till ett minskat intresse?
En trogen malmöstadionbesökare som har hjärtat i en annan klubb reflekterar över MFF:s läktarkultur.
Jag flyttade till Malmö 1994. Det är rätt svårt att undvika MFF under tolv år. Jag ser mig själv som en slags deltagande observatör när det gäller MFF. Nyfiket följer jag utvecklingen utan någon speciellt känslomässig anknytning till klubben. Som inflyttad och dessutom fotbollsintresserad har jag på nära håll och med viss beundran sett hur intresset samt hausen kring klubben har utvecklats.
Lägg därtill att jag sedan jag flyttade till staden har fått två barn. Numera har jag en åttaåring och en nioåring med himmelsblåa hjärtan, eller babyblå som jag naivt försöker hävda i diskussioner med dem. Dessutom är jag en del av malmöfotbollen då jag bland annat tränar ett av pojklagen i staden.
Mina sympatier ligger hos GIF Sundsvall (uppvuxen där) och jag har många gånger använt mig av MFF som ett föredöme. Områdena är många. Sättet ni kom tillbaka från degraderingen. Hur ni har byggt upp varumärket ”Nätverket”. Merchendising och supporterkulturen, som är innovativ.
Efter mina besök på stadion går jag ofta in och följer debatten på forumet, men deltar sällan då den diskussionen många gånger är ljusblått intern. Att jag tycker att dubbel Anders är lat och sätter sina medspelare i skiten genom att aldrig ta löpningen för att göra sig spelbar, spelar liksom ingen roll, då jag är Giffare och därmed stigmatiserad i fleras ögon.
Just nu går det med malmömått sett illa för MFF (spik i foten säger vi Giffare). Spelet hackar, publiken sviker och syndabockar pekas ut. Spelare, ledare och andra i organisationen är i olika grad ansvariga enligt supportrar. När det går motigt handlar det många gånger om att gå tillbaka till basics och det gäller även supportrar.
Visst klacken sjunger pliktskyldigast ”kämpa Malmö” osv när baklängesmål ramlar in. Men jag hävdar att supporterkulturen kring klubben har blivit så intern och så splittrad att fotbollen många gånger hamnar i andra hand. Vad menar jag med det egentligen? Några exempel.
Banderoller med texten ”Fria Jakob”, dök upp i klacken. Som icke initierad uppfattade jag det som att det var en kvinnlig supporter som sände ett budskap till sin pojkvän om vad hon tyckte att han skulle göra. Det visade sig istället att det var kompisar till någon som blivit utpekad som bengaltändare som använde utrymmet för att visa sin solidaritet. Det här utrymmet hade kunnat användas till att stötta spelarna på planen, men det prioriterades ned.
I matchen mot Gefle var det arkitektur och ledningens bristande kommunikation som var temat. Åsikter om hur läktarna skall vara designade på ett eventuellt framtida bygge var det som man lade energi på när en Royal Leauge-plats stod på spel.
Några aningen retoriska men dock befogade frågor är om inte rollerna blivit aningen förskjutna när man tar bort (tid och plats) utrymme från stödet till spelare i utbyte mot interna gliringar och påtryckningar mot kommun och klubbledning? Kan det vara så att även supportrarna bidrar till det minskade intresset?
Ser mig själv som tillhörande den marginalpublik, som bidrar till ett fullsatt stadion. Vi tycker inte eventuellas bengalbrännares skuld eller inte är en viktig fråga. Jag tror inte det är en fråga som spelarna brinner för (om uttrycket tillåts i bengalsammanhang). Vi tycker det är härligt när utrymme och energi läggs på att stödja spelare i med och motgång.
Genom fantasi, humor och finess kan supportrar bidra till totalupplevelsen för oss i den så kallade marginalpubliken.
