Leendet som försvann
MALMÖ STADION DEN 28 SEPTEMBER. Anslagstavlan visar 3-0 och Malmö FF har precis besegrat ett desillusionerat AIK. Spelarna i ljusblått radar upp sig framför norra läktaren för den obligatoriska efter-matchen-ritualen. Stämningen är uppsluppen och alla är nöjda. Ändå går mina tankar i en annan riktning: Varför ler inte Ijeh? Varför deltar han inte i vår gemensamma glädje?
DISKUSSIONERNA KRING PETER IJEH har varit många och långa under senare tid. Spekulationerna om klubbyte har inneburit att namn som Barcelona, Olympic Marseille, AIK, IFK Göteborg, Århus, och nu senast, Brøndby regelbundet dyker upp i olika sammanhang. Det ena ryktet avlöser det andra, och indirekt bidrar såväl Ijeh som agenten Gunnar Grynner till spekulationerna genom att dra ut på kontraktsförhandlingarna med MFF. De vacklar fram och tillbaka, ångrar sig, tvekar - egentligen inget annat än klassisk förhalningstaktik. De vill hålla "dörrarna öppna" som det brukar heta. Få ett så bra bud som möjligt, helt enkelt.
I MODERN PROFESSIONELL FOTBOLL kan det knappast bli på något annat sätt. Spelarna ser i första hand till sig själv och sina egna möjligheter, och alla drömmer naturligtvis om Det Stora Äventyret i Europa. Att också Ijeh vill skörda frukten av sin talang är inte särskilt svårt att förstå. Och dessutom kan knappast MFF vara det slutliga målet för en spelare av Ijehs kvalitet. Det kan jag leva med, och också acceptera. Problemet handlar bara om att Ijeh fortfarande spelar för Malmö FF.
Utan jämförelser i övrigt finns vissa paralleller till Brian Steen Nielsen som aldrig riktigt kom in i laget. Ganska snart stod det klart att hans tid i MFF skull bli kort. Trots detta gav han allt i de matcher han var med i, helt till slutet. Han såg det som sitt ansvar i förhållande till MFF, och icke minst, till sin egen värdighet.
OCH DETTA ÄR KÄRNAN i mitt resonemang - Ijeh är heltidsanställd av MFF med ett kontrakt som löper året ut, och så länge kontraktet gäller har vi rätt att kräva en professionell hållning av honom. Det betyder att han alltid skall göra sitt yttersta oavsett vem som står för motståndet. Det betyder att vi inte skall behöva se några gamnackar på plan, eller höra en massa kvidande vid minsta lilla motgång. Det betyder också att Ijeh - eller vilken annan spelare som helst för den delen - måste finna sig i att någon gång bli ifrågasatt och kritiserad för sina insatser. Och nu, om någon gång, är en sådan kritik berättigad. Det spel som Ijeh har presterat de senaste omgångarna motsvarar på inget sätt det han kan prestera.
Att misslyckas hör förvisso till, och de flesta fans har heller inga svårigheter att acceptera skyttekungars måltorka, försvarsjättars klantspel eller målvakters fumlande, eftersom dessa ingredienser - trots allt - är en del av den underbara och allvarsamma lek som kallas fotboll.
Däremot är det omöjligt att acceptera spelare som saknar vilja. Spelare som tycks oberörda, och som dessutom inte verkar förstå konsekvenserna av sin hållning. Ijeh är en sådan spelare just nu. Nu, när MFF står inför en extraordinär uppgift, lommar Ijeh omkring på planen utan spår av entusiasm. Han gnäller på sina medspelare och ger upp allt för lätt när han tappar bollen, hans defensiva insatser är i stort sett obefintliga etc. Ijehs spel är helt enkelt under all kritik.
MÅNGA MENAR ATT EN "äkta" supporter alltid stöttar sitt lag och dess spelare - i medgång som i motgång. Även om det finns fog för kritik så är det bara att dra på sig klapphatten och låtsas som om ingenting. Men sådant lallande är direkt förkastligt. Att låtsas som om inget är fel när i själva verket inget fungerar, kan bara kan sluta i fullständig katastrof. Det krävs ingen större hjärna för att förstå det. Därför är det märkligt att det nu, när kritiken mot Ijeh är motiverad, dyker upp små mjukispsykologer som svampar ur marken och kastar moralkakor omkring sig: "Det är nu Ijeh behöver vårt stöd", "Att kritisera Ijeh gör inte saken bättre" osv. osv.
I mitt stilla sinne undrar jag: är det en professionell fotbollsspelare vi talar om? Är det en spelare som vill ut i Europa och visa sig på styva linan? Ska vi då behöva gulla som om de vore tal om en förskoleunge eller hyperkänslig primadonna? I stort sett under varje match ger klacken ändå sitt stöd oavsett hur bra eller dåligt han spelat. Det borde räcka.
DET BORDE EGENTLIGEN INTE vara något problem. Och ändå. Hur har det kunnat bli så här? Jag var själv en av dem som var lyrisk efter Ijehs comeback i våras. Efter matchen mot Halmstad skrev jag: "Plötsligt ser allting så lätt ut. Det är Ijeh och bollen, här och nu. Den totala närvaron (och kanske Guds hand). Och vi har längtat." Och nu är allting så annorlunda. Förklaringen är egentligen ganska enkel. "Fotboll är nämligen en av de lekar, som vi tar allvarligt", för att citera Knud Lundberg. Fotboll handlar om engagemang och samhörighet - fotboll berör på ett djupare plan. Fotbollen skapar en relation mellan spelare och publik som knyter oss samman i en obestämd, men ändå påtaglig kollektiv gemenskap. Därför gläder vi oss åt lagets segrar. Därför svider förlusterna lika mycket för oss som för spelarna, kanske till och med mer. Därför bryr vi oss om vad våra spelare presterar på planen, och inte minst hur. Vi bryr oss därför att MFF är en del av vårt liv. Spelarnas inlevelse och engagemang är vår belöning.
PETER IJEH REPRESENTERAR FORTFARANDE Malmö FF. Men drömmer om sköna slantar.
Det är därför, Peter Ijeh. Bara därför. Närvaron är frånvaro. Inlevelsen är borta. Liksom ditt leende.