Krönika: All heder åt Anders Frisk
Och så står Anders Frisk där igen, i blåsvädret efter en match. Jag förstår inte hur han klarar av det.
Jag får erkänna att jag är full av beundran. Själv hade jag inte klarat hälften av kritiken och hade inte fortsatt döma matcher efter en tiondel av påhoppen på hans person. Det är inte bara hans domarinsats som bedöms utan hans sätt att springa, hans frisyr, hans solbränna. Överallt annars hade det kallats mobbing, nu heter det kritik. Och kritik, positiv såväl som negativ, ska man ju tåla, det läser man ju om lite varstans.
Det finns sporter och så finns det sporter där man som publik inte har en aning om hur det ska gå. Inga mål görs, inga hinder rivs och ingen hoppar högst eller längst. Sporter som boxning, hästdressyr, gymnastik eller ni vet där flickorna ligger i vattnet och plaskar med benen några centimeter ovanför ytan, tillräckligt så att man ser att de inte drunknat än. Trista sporter där en utomstående kan applådera en fin insats men så visar det sig att utövaren gjort millenniets sämsta resultat och får utstå spöstraff och allmänt häcklande.
Så är det ju inte i fotboll (eller handboll eller ishockey med flera sporter). Där finns domaren med som en ingrediens i spelet, och ibland kan man nästan fråga sig om det inte hade gått lika bra utan honom. Spelarna gör mål, räddar mål och den som gör flest och släpp in minst vinner. Så genialt enkelt är det. Så borde det vara.
Men riktigt så enkelt är det ju nu inte alltid. Domarna får allt som oftast större utrymme under och efter matcher. Har de inte gjort många misstag så har de gjort avgörande misstag. Det händer i varje omgång. Kritik kommer från spelare, tränare, ordföranden, supportrar. Inte minst från supportrar. Och jag tillhör definitivt dem som klagat, skrikit och skrivit krönikor om dem. Och jag lär säkert fortsätta att göra det, i stridens hetta.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna stark empati med dessa ensamma män ute på gräsmattan. Det känns som om det är nog med protester nu, framför allt från spelarna. Senast var det Sundsvalls Cain Dotson som kallade Anders Frisk "en stor jävla sprätt" efter matchen. Orsak: en möjligtvis feldömd straff. Kanske hade de dessutom haft någon ordväxling ute på planen. Jag vet inte. Men jag börjar bli rent ut sagt jävligt trött på spelare som efter förluster ska klaga på domarna. Jag börjar bli rent ut sagt jävligt trött på att domare inte får göra ett enda misstag ute på planen utan att spelare genast ska hänga honom i media. Och jag börjar bli rent ut sagt jävligt trött på spelare som lägger så mycket onödig energi under matchen på att gnälla och klaga och gnälla och klaga lite till i stället för att tänka på sitt eget spel.
Samtidigt som de drar i tröjor och blir förbannade om domaren uppmärksammar detta. Samtidigt som de filmar sig till straffar eller frisparkar utan minsta tvekan. Samtidigt som de missar öppna målchanser en masse och därigenom avgör matchen till motståndarens fördel på ett bra mycket större sätt än en feldömd straff. Många spelare är tyvärr gnälliga divor och måste ha någon att skylla på efter en förlust. Att man kan beklaga sig under matchen mot ett feldömt beslut är självklart i den så kallade stridens hetta. Men att, med lite perspektiv på det hela, beklaga sig för media och gråta ut är både ynkligt och barnsligt. Och de (spelare, tränare och ordföranden) verkar finnas i alla lag, mitt eget inte undantaget.
Fotboll är såklart visst en bedömningssport, om än inte i lika hög grad som den där sporten där flickorna ligger i vattnet och plaskar med benen några centimeter ovanför ytan, tillräckligt så att man ser att de inte drunknat än, och därför måste det tillåtas att domare gör misstag. Gudarna ska veta att vissa domare har dagar då de inte borde få sätta en visselpipa mellan tänderna, precis som det finns dagar då vissa spelare inte borde få ta på sig ett par fotbollsskor eller ens närma sig ett omklädningsrum. Men det är bara de förstnämnda som inte bara får utstå kritik, utan faktiskt mobbing.
All heder därför åt Anders Frisk som orkar fortsätta i match efter match. Han är den som får ta mest skit och han gör det utan en kommentar i media. Rätt manligt faktiskt, när jag tänker efter.