Gästkrönika:
Malmö FF har halkat efter
Vad krävs för att Malmö FF ska etablera sig som en storklubb igen? Vår gästkrönikör Jon försöker bena ut begreppen med en vässad penna som lämnar revor i ett historiestänkt papper.
Förr räckte det med att antingen hitta en bra tränare, eller att ha mycket pengar (och därigenom göra lyckosamma värvningar). Det kunde räcka med en framgångsrik ungdomsverksamhet eller en bra organisation. Dessa ingredienser var för sig, var tillräckliga för att vinna det åtråvärda serieguldet.
Låt oss börja i 70-talet då Malmö FF totalt dominerade svensk fotboll. Åtvidaberg lyckades trots detta med hjälp av sina ekonomiska muskler (även om det begreppet förmodligen inte användes då) beröva oss serieguldet 1972 och 1973.
Mot slutet av 70-talet befäste Öster och Halmstad sig som storklubbar med hjälp av ”smartness”. Öster satsade på spelare i närområdet, medan Halmstad hittade en kopia av Bob Houghton – vår allas Roy Hodgson – som förde laget till seriesegrar 1976 och 1979.
Början av 80-talet tillhörde IFK Göteborg. Mycket tack vare pricksäkra värvningar i toppspelarna Tomas Wernersson och Stig Fredriksson. Tidigare hade man ofta storsatsat men då köpt in landslagsspelare som i princip passerat zenit i sina karriärer.
Sedan följde vår Roy-dominans, 1985-1989. MFF var totalt outstanding vad gäller organisation där vi årligen kom före giganterna IFK Göteborg i seriespelet och även lyckades vinna den legendariska cupfinalen 1986 – kanske den match i modern tid som haft flest antal landslagsmän på planen.
Förutom Roy Hodgson hade vi Bosse Augustsson som ungdomsutvecklare och Inge Blomberg, vars öga för talanger var exceptionell. Jag säger bara Leif Engqvist.
Men idag räcker det inte med en ingrediens för att dominera.
Jag vet att många inte tycker om att höra det, men det Djurgården åstadkom under början av 2000-talet hade det mesta utom just att få fram egna högklassiga talanger (Mikael Dorsin undantaget). DIF lyckades få ganska mediokra spelare att lyfta sig i deras, fram till 2005, trygga spelsystem. De lyckades locka till sig attraktiva spelare. De hade en grundidé som genomsyrade hela organisationen.
Elfsborg och AIK har även de börjat kombinera en trygg organisation med starka sportchefer, inköp av unga, utvecklingsbara spelare, och välmeriterade hemvändare. Liksom DIF, har även de, en tydlig plan med sin fysträning.
Då kommer vi till vår egen klubb. Malmö FF. Jag har sagt det förut och säger det igen. När vi vann guldet 2004 lyckades vi kombinera de flesta av de ingredienser (förutom inslaget av unga, egna produkter i startelvan) som i dagens allsvenska krävs för att man ska kunna vinna.
Vi hade satsningen med starka nyförvärv i alla lagdelar, vi hade en duktig fystränare (Jörgen Becke), en profilstark andretränare med egna idéer. Vi hade ekonomin, den rätta miljön, stödet från publiken och inte minst en tränare med taktiskt kunnande och vinnarskalle.
Vår ordförande var även då bufflig men de värsta avarterna hade ännu inte lämnat hans mun. Vi hade en sportchef som inte bara köpte in forwards av klass utan även backar. Vi hittade ”gräddbullar” i andra allsvenska lag och i superettan och kryddade med hemvändare av klass som Bröderna Bjärred.
Idag är det mesta slaget i spillror.
Ur ordförandens mun hörs endast grodor, eller rättare sagt det väller en damm av kopulerande och kväkande grodpar ur hans mun varje gång han yttrar sig. Vi köper hemvändare som inte har något att ge. Vi överlämnar ansvaret på fysträning till naprapater och massörer. Vi har en tränare som inte tror på sin egen taktik och är totalt oförmögen att ändra på skeendet i en match annat än till det sämre. Och vid hans sida står en totalt intetsägande andretränare.
Det avtal vi fick med IMG i kombination med den nya arenan, såg ut att ge oss ett gigantiskt försprång i svensk fotboll. Men detta var innan AIK: s renässans och IMG: s intresse för andra klubbar.
Vi trodde att vi kunde luta oss tillbaka i den himmelsblå länsstolen och bara vänta in en automatisk dominans från 2009 och framåt.
Men alla som såg vilket tryck 30000 AIK: are lyckades få till i sista matchen vet vad det finns för potential i den klubben. Hammarby, Djurgården och IFK Göteborg kommer även de få starka avtal och nya arenor, var så säkra. Deras ungdomsverksamheter kommer att förbättras och de har tillräckligt med kapitalstarka supporters för att då och då kunna skramla ihop riskkapital.
Så hur ska vi kunna häva oss upp till ytan och återigen ta oss förbi våra konkurrenter?
I mina ögon är det bara genom ett verkligt steg in i proffsfotbollen som vi redan 1989 sade oss ha tagit men som sedan dess bara har visat sig vara Kejsarens nya kläder.
En riktig proffsklubb misslyckas inte två år i rad med att värva åtminstone en riktigt dominant mittback. Detta har ju i sin tur lett till att vi har tvingats spela med vår bäste balansspelare i backlinjen en stor del av säsongen.
En riktig proffsklubb bygger inte upp ett mittfältspel på en spelare med fantastiskt hög skadebenägenhet.
En riktig proffsklubb investerar inte bara i spelare och byggnader utan även i den humana infrastrukturen och tar inte in konsulter endast när det verkligen krisar.
Det som är svårt att förstå är att människor som är så bra på att sluta avtal med stora finansgrupper inte förstår att kortsiktiga vinster kan generera gigantiska förluster i framtiden.
Det gäller att slipa organisationen, det räcker inte med att bara slimma den. Allsvenskan är ingen toppliga men det är inte lätt att vinna den. Inom den begränsade ramen finns många kluriga tränare och ordföranden. Ska man vinna den gäller det att vara den klurigaste… alltid.
