Kan man kanske ana sig till en tendens här?
Vi hade det i egna händer och vi var sämst när det verkligen - VERKLIGEN - gällde.
Vi hade det i egna händer och vi var sämst när det verkligen - VERKLIGEN - gällde. Det känns igen från förra året. Då avslutade vi uselt - med AIK-vinsten som ett stort jävla lysande undantag - och tappade guldet. I år avslutade vi dåligt - utan några som helst jävla undantag - och tappade The Big S. Vad är det för fel i truppen, i föreningen, i upplägget, i staben, som gör att det blir så här? Kan allt i år skyllas på Ijehs kontraktsstrul och Elangas så kallade familjeproblem? Kanske det. Kanske är en trupp så sårbar för dylika händelser.
För annars kan man ju ana sig till en tendens här.
Vi har öppnat svagt två år i rad. Förra säsongen var det en ny Prahl vid rodret och det tog måhända sin tid innan han fick fart på det hela. I år hade vi några skador på viktiga spelare. Kanske är det så att våra dåliga säsongsöppningar kan förklaras med detta.
För annars kan man ju ana sig till en tendens här.
MFF har i två säsonger spelat sin bästa fotboll när sommaren omfamnat oss med värmen. Och framåt hösten när nordanvindarna börjar pina oss med sin räliga kyla så verkar laget både tappat fart och motivation. Det är nog inte så att det ingår för många ömtåliga glaslirare i truppen, utan det är nog bara en ren tillfällighet att det har blivit så här. Väl?
För annars kan man ju ana sig till en tendens här.
Två år i rad har det blivit silver. Men vilken skillnad det är på dessa silver. Förra året VANN vi det stora och spelarna och Prahl beundrades och älskades av oss fans. Dessutom väntade UEFA-spel på oss och som vi törstade och längtade efter detta. I år FICK vi det lilla som tröstpris och det känns så tungt och tomt i min kropp att jag undrar när smärtan ska släppa. Intertoto ingick visst också i priset, men det skiljer en ocean av status och glädje mellan Hammarby och oss när det gäller Europa-spel nästa år.
Jag försöker intala mig själv att det är rätt så mycket värre för Östers och, om några veckor kanske, GIF Sundsvalls supportrar. För att inte tala om IFK Malmös fans. De är inte många, men de måste lida sjukt mycket just nu. Men hur jag än intalar mig och försöker sätta mig in i dessa personers lidande; det hjälper inte. Det är som om jultomten stod där en snövit julafton och knackade på dörren med en röd Ferrari vid sin sida bara för att ge bilen till den där outhärdliga H. Söder som jag förnedrade rejält tidigare i somras.
Fel fel fel, detta är värre. För egentligen skiter jag ju i om jag kör omkring i en Ferrari eller en Ford Orion ´92.
Lite statistik som avslutning. Här är de som gjort oss sura, förbannade, besvikna men, faktiskt, oftast gjort oss euforiska. Här är alla de som har dragit på sig världens vackraste tröja och trots allt gett oss en medalj för andra året i rad (man glömmer så lätt de plågsamma åren 98-01 då en medalj hade utlöst karneval på Malmös gator och en liten gatstump i Varberg). De sexton med flest matcher får medalj, de andra blir utan:
1.Höiland 26 matcher och sammanlagt 2236 minuter
2.Yngvesson 18/1877
3. Asper 23/2070
4. Skoog 23/2069
5. Elanga 23/2057
6. Olof 23/2042
7. Hasse 23/2005
8. Maestro 21/1761
9. Chanko 21/1142
10. Jon 18/1136
11. Concha 18/940
12. Ijeh 17/1441
13. Erik 17/826
14. Mackan 16/971
15. Thomas Olsson 14/1086
16. Bergström 14/655
17. Grahn 8/522
18. Jussi 7/498
19. Baxter 3/270
20. Joakim Nilsson 2/64
21. Thommie Persson 1/50
22. Jörgen Ohlsson 1/11
och sist men inte minst
Jeppe med 1 match och hela 5 minuter på plan.
Trots allt, grattis allihop. Igår var det som om en tung grå filt slängdes över mig och det känns likadant idag. I morgon också, kanske några dagar till, men till slut kommer det att kännas bra igen och längtan efter nästa säsong tar över. Så, vi ses igen i allsvenskan om ett halvår ungefär. Då jävlar.!
