The Summertime Blues - i slutet av oktober
Fortfarande är himlen blå, och ännu kan man känna solens strålar. Hela landskapet exploderar i höstens gnistrande färger, och luften är klar och frisk. Likväl denna känsla av total likgiltighet. Det är bara två dagar sen det tog slut, och ändå - slut-på-säsongen-depressionen är redan här.
De första symptomen märkte jag redan för två veckor sedan. Retur mot Sporting på ett ödsligt Malmö Stadion, och det hopp jag ändå bar på (jag vet - dum som ett spån!) fullkomligt förintades av företagsamma, förnuftiga och förnämliga portugiser.
MFF åstadkom så lite, så lite. Mitt Malmö FF, mitt kära Malmö FF "was not a surprise", för att citera Sportings tränare Fernando Santos.
Och som Prahl säger i sin september/oktober-summering så biter inte den svenska modellen längre. Den vållar inga problem för de internationella klubbarna; "överraskningsmomentet är försvunnet".
Det hela är egentligen mycket enkelt; svensk klubbfotboll, och därmed MFF, har halkat efter. Det spelar ingen roll att Mr. Hennie fullständigt blåste sönder matchen, eller att Sportings spelare injicerat flytande vitaminer, eller att någon vänsterback hamnat i finkan, eller att kombinationen Skoog-Ijeh gått i baklås. Faktum kvarstår: vi är hopplöst efter.
Som ytterligare lök på laxen blåser MFF en på 340 spänn. För en sketen biljett! Hur kan klubben behandla sina anhängare med sådan bristande respekt? Är det vad vi får i nyllet för vår lojalitet och hängivenhet?
SÅDANA VAR MINA TANKAR då jag modlös vandrade hemåt efter matchen. Sådana var mina tankar då jag föll i sömn, och sådana var mina tankar då jag vaknade om morgonen. Men sen, efter några koppar kaffe lossnade det en aning. Okej, tänkte jag. Det är för fan bara fotboll. Livet går vidare.
OCH DET BLEV SÖNDAGSMORGON. Gråkallt och regnigt, och ännu dunkade lördagskvällens Oktoberfest i huvudet. Ändå var jag rätt uppåt. Match igen, och även om guldet är kört så skall åtminstone IFK Göteborg få en riktig omgång. Tänkte jag.
Efterhand ganska rastlösa knallade vi iväg, dottern och jag, och hittade en bra plats på Norra. Korv och läsk till den lilla, en cigarett till mig själv. Allt kändes fint, och jag var full av tillförsikt (jag vet - dum som ett spån!).
Det går ett tag, och så gör göteborgsjävlarna 1-0! Och Djurgården leder redan med 2-1 över Therns manskap.
Och den där olusten kommer krypande igen. Och jag orkar inte ens sjunga med i ramsorna. Och regnet. Och kylan. Och den där förbannade vinden som alltid jagar runt på Stadion.
Så gör göteborgsjävlarna 2-0! Och domaren blåser av för halvlek, och vi bjuds på ytterligare en av dessa oändliga straffsparkstävlingar som ingen bryr sig om. Någon vinner en säng, och snart rullar andra igång.
En snabb reducering av Ijeh hinner inte falla på plats förrän det bara två minuter senare är dags för en ny lusing. 3-1, och allting är slut. Och i Halmstad bankar Andreas Johansson strax in 3-1 till Djurgården. Och det vi vetat sedan idiotmatcherna mot Elfsborg, Sundsvall och borta mot Landskrona, står nu en gång för alla klart för oss alla: det är slut, oåterkalleligen slut. Och liksom förra året hade vi det i vår egen hand. Och liksom förra året förmådde vi inte att avgöra när vi väl hade chansen.
Och mitt under denna djupdykning frustar en överförtjust speaker något om att "MFF har vunnit årets publikliga. 18 715 i snitt! Ett fantastiskt rekordår!" Det hela är fullständigt obegripligt. Denna entusiasm! Nu? FUCK OFF!
EFTER SLUTSIGNALEN SKYNDAR VI oss iväg. Sista matchen hemma för i år, och jag vill bara bort så fort det går. Jag skiter väl i Ijeh, Majstorovic, Asper, Chanko och alla andra. Jävla sopor! Spelar som krattor varenda en! Det är sjukt!
Senare på kvällen försöker jag övertyga mig själv igen. Det är för fan bara fotboll, tänker jag. Livet går vidare.
SÅ PASSERAR EN VECKA, och 495 kilometer bort ligger Örebro. Alltför många dåliga vibbar på hemmafronten gör att jag väljer ifrån. Sitter istället framför en flimrande bildskärm och följer matchen. Försöker vara likgiltig, utan att lyckas. Hammarby jagar och det handlar trots allt om en plats i Europa och nya cuperfarenheter. För det är som Prahl sagt "viktigt att vi kommer ut och spelar mot sånt här motstånd oftare".
Samtidigt ringer ett annat, betydligt mer oroväckande citat i mitt huvud:
"Att bli trea i allsvenskan är inget misslyckande, men vi skulle bli besvikna om vi inte klarar att ta silvret. Ändå måste man komma ihåg att det inte var så länge sedan Malmö FF var nere i Superettan, säger han."
Jag har stor respekt för Prahl, och hoppas innerligt han är felciterad. Jag menar, något dummare kan man väl knappast haspla ur sig inför årets sista match som absolut måste vinnas.
NÄTETS ONLINE-RAPPORTERINGAR GER inte mer än rapsodiska bilder av matchförloppet: Hörna MFF - Frispark ÖSK - Byte MFF...
I fjortonde minuten drar Jon Jönsson på sig ett gult kort i Örebro. Två minuter senare gör Kennedy Bakircioglü 1-0 till Hammarby borta mot Elfsborg. Och den där tomheten gör sig åter påmind.
Gult kort MFF - Offside MFF - Hörna ÖSK...
I 56:e minuten gör samme Kennedy 2-0, och i Örebro händer ingenting alls. Så drygt tio minuter före slut slår Örebros Nordback spiken i den malmöitiska kistan. Och jag blir inte ens förvånad. Gäspar närmst. Jag visste det! Men efter ett tag kommer upprördheten. Inte ens Europa! Professionella fotbollsspelare? 150 000 i månaden? Kyss mig, vad det är pinsamt!
Senare försöker jag åter med mitt mantra: det är för fan bara fotboll. Livet går vidare.
MEN DENNA GÅNG HJÄLPER det inte. För livet går bara vidare om det finns något att se fram emot. Något som inger nytt hopp, nya möjligheter. Jag menar, jag kan väl ta några förluster, för det kommer ju en seger förr eller senare. Men nu väntar ingenting. Tåget har redan gått och kommer inte tillbaka på lång tid. Och här står man på perrongen som ett fån, och ingenting, absolut ingenting blev som det skulle bli.
Och nu är den här. Jag känner den i hela kroppen. I hela mitt system rusar den runt, den alltid skoningslösa slut-på-säsongen-depressionen*. Inte längre några matcher att se fram emot, ingen glädje på läktaren, inga spydiga sarkasmer, inga "Här är vi, pågar blå, ifrån Malmö.", inga "Vi vet ni vill ha sex med oss."
Ingen tröst, ingen ljuvlig revansch. Ingenting.
Inget annat än lång dyster väntan, melankoli och uppgivenhet.
DET ÄR PARADOXALT DET hela. Å ena sidan kreverar jag över MFF:s omöjliga spel, å andra sidan kan jag inte klara mig utan dem. Å ena sidan är jag beredd att bränna halsduk, tröja, ja, hela mitt ljusblå outfit, å andra sidan springer jag på inköpstur hos Jivan på Östra Rönneholmsvägen så ofta, att han nog misstänker något. Å ena sidan kändes det som en befrielse när säsongen tog slut, men nu känns istället allt så märkligt tomt.
Och här sitter jag nu - en vuxen man - och begråter det öde det innebär att vara himmelsblå. Pillar navel och försöker förstå varför det gick så snett. Igen.
Det hela är egentligen ganska deprimerande.
Och först om sex månader börjar det på nytt.
- - -
*Den eng. psykologen John Castleton har konstaterat att ca. 90 procent av alla fotbollsfans drabbas av en form av depression vid längre speluppehåll. Den yttrar sig i form av apati, koncentrationssvårigheter, irritation, kontaktproblem, självvald isolering etc.
I England är tillståndet känt som "the Summertime Blues".