HoAF # 5 – Backen som vi tog för given
Möt mannen med den känsliga vänsterfoten och det ävna huvudspelet.
Torbjörn Persson, se där ytterligare en profil i stil med Jörgen Ohlsson som hamnat lite i bakvattnet av de riktigt stora MFF:arna genom tiderna. För ”oss yngre äldre” var han en stabil vänsterback som hängde med nästan hela 80-talet och halva 90-talet. Med sina 574 A-lagsmatcher ligger han på sjätte plats i den interna representationsligan.
Kanske tog vi honom lite för givet för att fullt ut uppskatta hans egenskaper; den känsliga vänsterfoten, de långa inkasten, den stabila spelstilen, det ävna huvudspelet och det rejäla i alla situationer. Alltid lugn, alltid närvarande.
Aldrig spektakulär eller hetsig, alltid genomtänkt i sin spelstil. Inga spektakulära löpningar i djupled men ägde en av våra sista ”släggor” och kunde få iväg makabert hårda projektiler strax utanför straffområdet.
Han var ingen flåbuse som sprintade sig fram i banan utan tog sig meter för meter fram med metodiskt passningsspel och målmedvetenhet för att slå fina inlägg, kombinationsspela eller avfyra sin egen dobbförsedda vänstermusköt.
Vi minns hans första mål i allsvenskan 1983 som nog är ett av de snyggaste mål som setts på Malmö Stadion. I vänsterinnerposition ett par meter utanför straffområdet fångar han upp en undanrensning från Stephan Kullberg i Göteborg och tvingas backa för att kunna skjuta på halvvolley och bollen seglar smäckert upp i Tomas Wernerssons högra kryss.
Torbjörn hade då börjat göra sig gällande som vänster mittfältare men inte förrän Roy Hodgson kom på genidraget att flytta upp Ingemar Erlandsson på mittfältet 1985 kunde Torbjörn börja abonnera på sin vänsterbacksplats.
Nästa mål i allsvenskan var om inte en läcker båge i målvaktens högerkryss så ett riktigt Super-Mac skott upp i Roger Svenssons vänstra kryss strax före paus i hemmamötet mot Elfsborg 1987. Torbjörn skulle därefter göra ytterligare 6 allsvenska mål och ett straffmål i SM-finalen mot Göteborg 1987.
Torbjörns storhetstid låg just under åren 1985-1988 då han även förärades ett antal landslagsuppdrag under Olle Nordin.
Med sin upprätta stil, Sven Dufva-utspända bröst och känsliga vänsterfot var han åtminstone för mig en stor favorit under denna tid.
Då många av de yngre spelarna lät de moderna hockeyfrillorna växa fritt stretade Torbjörn på med sin tidlösa hårbeklädnad som mest påminde om en rundplattad hårborste, ställd uppåt.
Kanske fanns det något Tjuren Ferdinandskt över honom där han gled omkring som ett målmedvetet hangarfartyg över de gräsbeklädda oceanerna, där inget verkade bekomma honom.
Motståndarna skickade fram små ettriga högeryttrar och sedermera starkare forwards mot honom men han bara stod och sniffade in deras blomsterdoftande rädsla och levererade sina allt annat än stressade uppspel och tacklade ner dem som inte lät sig kuvas.
Skador 1988 och 1989 gav plats åt Stefan Schwarz och vid återkomsten 1990 märkte man att det inte var samma gamla Torbjörn längre. Som nödlösning som mittback i 4-4-2 och vänster inner- och ytterback i 3-5-2 gjorde Torbjörn en habil avslutning på sin karriär under Bob, Viggo och Roffe Z. Inte särskilt spektakulär i någon riktning men nästan hela tiden ordinarie…och lugn…och trygg…
Något som irriterade hemmapubliken var när Bob tvingade honom att ta ALLA inkast långt in på motståndarens planhalva, även de på högerkanten, med påföljd att mycken anfallstid gick till spillo.
Det dynamiska ytterbacksspelet och de spektakulära skotten fanns inte längre men vänsterfoten behöll sin känsla ända fram till det ofrånkomliga slutet i MFF som 35-åring hemma mot Örgryte 1995.
Tillsammans med Leif Enqvist var han den ende som var med om de fem raka seriegulden 1985-1989 och han slog bland annat in en fin straff mot Ajax i 1-0-segern hemma i Cupvinnarcupens kvartsfinal 1987.
I returen fick han på en riktig frisparksprojektil som Stanley Menzo lyckades parera. Håkan Lindman rakade dock in returen. Reduceringen till 1-3 räckte dock ej för avancemang utan AJAX gick vidare med 3-2 sammanlagt.
Tyvärr blev Torbjörn lite av en syndabock i ”SM-finalen” 1989 då han missade en straff vid ställningen 0-0 i första hemmamatchen mot Norrköping. Norrköping gjorde sedermera 1-0 och det plus en vunnen straffsparkstävling i ”final 2” räckte för att vi formellt skulle berövas vår rättmätiga mästartitel.
Torbjörn Persson kommer nog aldrig räknas in bland de riktigt stora MFF-profilerna men med hans fem raka serieguld, 2 slutspelsguld, hans ansenliga matchmängd i MFF, de spektakulära skotten, hans idoga strävanden i klubben under 1,5 decennium - dessutom hela tiden pendlandes från och till Helsingborg- sällar han sig till den skara av MFF-spelare som för alltid bör hyllas i Almost Hall of Fame.
- - - - - - - - - -
Fakta: född 14 januari 1960. Kom till MFF från Ramlösa BOIS 1979 och debuterade i MFF i andra halvleken mot MSV Duisburg i Tipscupen som avbytare 28 juni 1980. Torbjörn gjorde själv 4-0-målet.
Matchen slutade 4-1 inför 1795 åskådare varav jag utgjorde en. Det var också Bobs sista match som chef på skutan den vändan. Den allsvenska debuten skedde mot Öster hemma 9 juli samma år.
Meriter: 574 matcher och 39 mål i MFF:s A-lag
5 allsvenska seriesegrar 1985-1989 (varav SM-guld 1986 och 1988)
Cupmästare 1984 och 1986
8 A-landskamper