Måsten i december
"Jag är på en plats där jag kan ge mig tid till att verkligen rannsaka mig själv och ställa frågan: Vad håller jag på med? Alla dessa timmar, alla dessa känslor, alla pengar… för vad?"
December. Månaden som kommer med mycket stress och många måsten. I december luras man att längta efter ledighet. Men när den lediga stunden kommer, är avkopplingen det svåraste att klara av. December innebär slutspurt på arbetet, julhets och minutiös planering inför kommande helgfirande.
December, då det hör till att komma hem sent från jobbet. Tröttheten efter ännu en tung dag bankar ner en i soffan, de sista krafterna mobiliseras till att slå på TVn och sen glider dagens sista vakna timmar en ur händerna. När man gått till sängs och inväntar sin namne Blund, dyker tankarna på nästa dag upp. I några timmar till håller de hjärnan sysselsatt, med enda resultatet att skallen är ännu tyngre när väckarklockan ringer.
December. Månaden då tidningar öser artiklar som 10 MÅSTEN PÅ JULBORDET, DE 10 SMARTASTE JULKLAPPARNA och 10 SÄTT ATT HÅLLA DITT NYÅRSLÖFTE över oss. Så många fantastiska sätt att söka, köa för och konsumera det vi så slarvigt kallar lycka att man inte vet vart man ska börja.
I samma tidningar kan man ta del av hur man ska andas bort krav, äta sig i form och jobba sig bort från utbrändhet. Det är fullkornsris hit och pilatesbollar dit, stavgång är inte alls bara för pensionärer, testa karma-yoga som Madonna eller jobbajobbajobba med Blossom på SVT. Skrik dig lugn och skratta dig smal. Drick te från Afrika och mjölk från vad som helst utom kor. Håll alltid handbromsen lätt intryckt på cykeln och var försiktig med kolhydraterna.
December. Nä du, jag låter mig inte luras. Jag vet precis vad jag behöver. Inget hokus-pokus om att vakna i gryningen till musik av Mozart eller ett glas, men bara ett, rött vin varje kväll. Inte heller en halvmil lång morgonpromenad genom ett duggregnigt Motala eller en massage med chokladolja skulle få mig mer harmonisk.
Jag behöver komma till en plats där jag kan stå still lite för länge och bli både frusen och stel i kroppen. Där jag kan vara omgiven av människor som står tätt, tätt intill mig. Helst ska det vara riktigt trångt, så trångt att man kan känna de bakomstående och överförfriskade herrarnas andedräkt i nacken. En plats där hårda ord viner genom luften, en del befogade, en del obegripliga och en del rent ut sagt dumma. Där jag kan unna mig rätten att irritera mig över alla dessa obotligt negativa män som finns i vår värld.
Framför mina ögon pågår det som redan pågått i två års tid, nämligen ingenting. Vilja, initiativ eller struktur… nä, ingenting. Jag är på en plats där jag kan ge mig tid till att verkligen rannsaka mig själv och ställa frågan: Vad håller jag på med? Alla dessa timmar, alla dessa känslor, alla pengar… för vad?
Men så plötsligt, kommer en passning från mittfältet som är så oväntad och bra slagen att den överrumplar motståndarförsvaret. Anfallaren som tar emot den avancerar in i straffområdet med en beslutsamhet som om han aldrig gjort något annat, lyckas dra en back, får sånär bollen lite för långt ifrån sig men drar ändå till med vänstern.
Där är den. Över linjen och rätt in i nätet. Där sitter den. Jag och de omkring mig ser alla samma stillbild. Det är mål.
Tiondelen av en sekund senare, innan tyngdlagen tvingat ner bollen i gräset bryter vrålet ut. Jag känner att jag skriker, men jag hör ändå inte min egen röst. Armarna åker upp i luften, och blicken upp i skyn. Och visst, himlen är klarblå.
Så enkelt är mitt medel för att släppa allt annat och må riktigt bra. Ett skott, ett mål.
För Malmö.
Och jag längtar dit, verkligen. Begriper du det, December?
