Ett minne från Ingelstorp
"Jag har fått en fotbollströja i födelsedagspresent som jag har på mig, en Man U tröja med stärkt krage som är lite trång. Jag tycker att det är märkligt att fotbollströjor har så styva kragar som den här."
m somrarna är vi tillsammans. Vi bor med vår gemensamma pappa och min mamma i ett hus alldeles intill det som kallas Hammars backar. En smal slingrig grusväg leder upp över backarna och vidare brant ner mot havet. Där på toppen kan man se män springa nerför branten och kasta sig upp mot skyn med drakliknande vingar på ryggen.
En dag tar vi cykeln och följer grusvägen åt andra hållet. Förbi honungssöta rapsfält som färglägger skuggor och hagar med brunspräckliga hästar. Vi cyklar fort, fort, svänger tvärt höger och jag kontrollerar att bollen är ordentligt fastklämd på pakethållaren där bak. En bit bort, just bortom krönet på socknens högsta punkt, blickar idrottsplatsen ut över det gudabenådat vackra Skånelandskapet.
För det mesta ligger planen öde när man anländer. Det är något andaktsfullt över att komma fram. Stiga av cykeln, sträcka på sig lite, studsa den nypumpade läderkulan några gånger i plattorna och sen skjuta bollen upp mot himlen så hårt man kan.
Men idag är flaggan hissad. Det är match. Ingelstorps vitblåa sköld fladdrar i vinden. Svenstorp är på besök. I sitt gräsgröna ställ och med den där lille lintotten Anders Andersson i spetsen tar de sig an Ingelstorps beryktat urstarka bönder.
Idrottsplatsen har gjort sig känd som en av Österlens allra bästa. Gräset är alltid välklippt och linjerna noggrant kalkade. Den lilla klubbstugan i rött tegel ligger precis intill planen. Vi går in, lägger två enkronor i en kökslåda och plockar åt oss varsin läsk ur backen under diskbänken. Sen är det bara att vänta.
Idrottsplasens vaktmästare har vildvuxna polisonger och långt gråvitt hår, han sitter och vaggar på en trädgårdsstol, kisar i solen och jag tycker mig se ett leende när Anders Andersson vänder bort Ingelstorpsförsvaret och avslutar med ett hårt skruvat skott i bortre burgaveln. Han är bara tretton år men har lekstuga där ute på gräset.
Efter matchen kör vi tvåmål med några lantbrukarsöner. Jag har fått en fotbollströja i födelsedagspresent som jag har på mig, en Man U tröja med stärkt krage som är lite trång. Jag tycker att det är märkligt att fotbollströjor har så styva kragar som den här. Min bror har en mjuk och luftig, ljusblå MFF-tröja som jag slänger avundsjuka blickar på, så sportig och stilren. Han är anfallare, känd för sitt krut i vänsterdojjan.
”Höj blicken” säger han till mig, men jag måste titta på bollen för att inte tappa bort den. Jag är inte så bra, men i fantasin är jag Mats Magnusson.
Vi spelar tills skuggorna blir längre, tills solen löser upp sig i ett lätt dis över potatisåkrarna. Man kan höra hur bevattningssystemen går igång. I skymningen känns det som att allt går snabbare, som att bollen dyker upp ur tomma intet, gräset är fuktigt och jag fryser om bena, men vi fortsätter spela. Där på planen är det som att allt försvinner, man är så fokuserad och koncentrerad på spelet att man glömmer bort det som finns runtomkring, det som finns innan och det som finns efter.
Kvällen slutar med att pappa svänger upp på gruset och är arg. ”Mamma är orolig, var har ni varit så länge” skriker han. Vi får lämna cyklarna och hoppa in i bilen. Jag tittar på min bror.
Om somrarna är vi tillsammans, utskällda och lyckliga.
