Den där jävla Trevor Francis...
Lyckostar som var med i München, tatueringar som isbrytare, och ett äldre garde som talar med påtaglig respekt om Bosse Larsson. Jonas Svensson skriver sitt eget slags himmelsblå julevangelium...
Sedan mitten av november jobbar jag deltid på gatutidningen Aluma i Malmö. Jag trivs som fisken. För de som saknar bostad, tvingas bo på härbärgen eller på gatan är tidningsförsäljningen en central punkt i tillvaron. Det innebär en social kontakt som i annat fall hade varit svår, och naturligtvis en ringa inkomst att i bästa fall kunna leva på. För min egen del upplever jag det som en idealisk arbetsplats där jag kan kombinera mina skrivarambitioner med ett socialt engagemang, och samtidigt lära mig en del om bostadspolitik och problematiken kring hemlöshet. Men jag har lärt mig mer än så.
När man kliver in på kontoret på morgonen är Lennart ofta den första person man stöter på. Det är han som är länken mellan försäljarna och tidningen. Han är också en i den lyckliga i skara som var på plats på Olympiastadion i München 1979. För en som är hänvisad till videoupptagningar från tillfället är det alltid med samma avund och beundran jag stöter på dylika människor. Lennart berättar glatt om hur de var ett gäng som åkte ner till München i fyra bilar. Deras hotell visade sig ligga mittemot Löwenbräu bryggeri med en ölhall stor för 3000 personer. Tydligen var det bra tryck därinne. Jag frågar vad han tror att utgången blivit ifall Bosse Larsson hade varit på plan den där aftonen i maj 1979. Svaret är givet. Och så lägger han till, liksom lite för sig själv: ”Den där jävla Trevor Francis…”
Försäljarna är ett kapitel för sig. Mestadels jävligt sköna individer, men inte utan vissa egenheter. Under mina första dagar på jobbet var några av försäljarna lite avvaktande, eller misstänksamma, mot det nya ansiktet. Men när jag en förmiddag knallade ut för att ta en rök fick någon syn på MFF-skölden på min handled. Isen var bruten. Ja, inte bara bruten, isen fullkomligt förbrändes och ångade bort över Petrikyrkans torn och tinnar. Plötsligt krängdes vinterjackor av till höger och vänster, skjortärmar kavlades upp och fingrar pekade på bleknade tatueringar. Himmelsblå historier började berättas och minnen luftas. Jag noterade också med vilken påtaglig respekt och beundran det lite äldre gardet talar om Bosse Larsson. Jag har svårt att tro att vi som är lite yngre någonsin kommer att fatta hela vidden av den spelarens storhet. Nåväl, den där förmiddagen var ett sådant där tillfälle när jag verkligen kände hur djupt rotat Malmö FF är i staden. Det är så uppenbart allas angelägenhet, det är allas lag.
Laget för alla, du vet du älskar Malmö,
drömmen för alla, du vet du älskar Malmö
Drömmen för alla. Ja, men för vissa är drömmen i första hand ett tak över huvudet, och en roll i samhället. Det där med identitetsbygge är något jag tänkt på ganska många gånger, hur stor del av min person som bygger på att jag är ljusblå, hur mycket det betyder för självbilden. För tidningsförsäljarna handlar mycket om att just skapa sig en identitet, att kränga av sig stigmat som ”hemlös” och istället bli tidningsförsäljare. Jag gissar att min attityd har förändrats något sedan jag började jobba på Aluma. Jag ser faktiskt inte några hemlösa i Malmö längre. Jag ser bara MFF:are.