Gästkrönika: Om pasta, missade målchanser och enögd kärlek
Gästskribenten Tobias Håkansson - på forumet känd som "Hasseligan" - har skärskådat kärleken till laget. Och hittat ett märkligt fenomen.
Tänk på ditt barn.
Din älskade.
Din familj.
...ditt lag.
Det finns stunder då kärleken tar slut, föt tillfället. Ett sådant var när vi trillade ur Allsvenskan. Men likt riktig kärlek dog den aldrig, den växte, blev starkare, och nu är det den bästa kärleken som finns för mig !
Hur just detta fenomen har kommit in i fotbollen vet jag inte, tror inte att jag vill veta heller, men jag ska försöka bena ut det. Fenomenet jag skriver om är varför man blir enögd, varför man inte ser några fel hos sitt lag på planen.
Nu pratar jag inte om dåliga passningar, dom märker vi, med missnöje. Nej, jag skriver om när motståndarlaget får frispark precis utanför straffområdet i ett farligt läge, så hör man ”Det va väl ingenting !?”. När sen en himmelsblå spelare får frispark för en liknande sak så ropar samma personer ”Korteeet domaren !!”, jag vet, jag är en av dom. Precis som du.
Hur man kan vara så ”blå” att man faktiskt anstränger sina stämband för att få fram ett bröl, som man hoppas kan få domaren att ändra sitt beslut. (Har någon någonsin varit med om det förresten?)
Mitt svar; kärlek.
Inte vilken sorts kärlek som helst. Det finns en kärlek som man kan jämnföra med, det är den som man känner till sin familj, käresta eller möjligtvis en väldigt, väldigt närstående vän. Men ändå inte.
Tänk dig om Jonathan kommit fri mot målvakten, spänningen stiger och adrenalinet flödar, du förbereder dig på att hoppa upp i luften och jubla, men så missar han.
Och ändå applåderar du. Varför ? Han har inte åstadkommit något, motståndarna fick bollen, han missade ett gyllen tillfälle, han gjorde inte sitt jobb; att sätta bollen i målet !
Det känns som att det är unikt för fotbollen.
Jag jobbade tillfälligt på Hotell Hilton inne på Kastrup. Min arbetskamrat var en stor elak sak som, tillråga på allt, gillade att håna folk som gillade fotboll. Just den dagen skulle det vara en pasta-buffe nere i hotellets restaurang. Min uppgift var att koka pasta, mycket pasta.
Sagt och gjort, pastan var kokt till perfektion, nerkyld, insmörjd med olja och upplagd på bleck. (För er som inte vet vad bleck är så är det stora ”brickor” med höga kanter på, ungefär 150*150 cm stora.) Nu skulle dessa bleck, 3 till antalet, in i kylarna som stod ungefär 20 meter bort.
Med olja på händerna tog jag tag i ett bleck, gick bort mot kylen lyckades lirka upp handtaget på kylen. Just som jag trodde jag rott det i land tappade jag blecket med ett brak inne i kylen. Det var pasta överallt. Kall, oljad, till perfektion kokt pasta precis överallt. På mig, i kylen, på golvet.
Jag fick ingen applåd av min chef. Inte av min arbetskamrat heller, och jag fick inte koka pasta på Hilton efter det heller.
Det jag försöker säga är; om man inte kan göra sitt jobb så ska man inte få beröm för det heller, denna regeln gäller inte i fotbollen. (Vissa av er där ute kommer att påstå att en spelares chef är tränaren, jag hävdar motsatsen, klubbens chef är supportrarna.) Det är bara till att inse fakta; man kommer aldrig sluta få det där adrenalinet, den spänningen som uppkommer just när Jonathan kommer fri, man kommer alltid vara lika förhoppningsfull.
Oavsett om han bränt det senaste friläget eller inte.
Den himmelsblå spelaren är vårt barn, vår älskade, en i vår familj. Dom kan inte göra något som är fult, dom kan inte göra något fel.