Och så log han då igen. Svikaren.
En hel höst gick vi och undrade varför Peter den Store inte log. Men nu log han. Peter den Ynklige.
Egentligen borde man gå och småle en dag som denna. Det är komiskt att se några hundra framgångssvultna bingolottospelare stå och huttra på Avenyn - lika mycket en paradgata som jag är Zlatan - bara för att få en skymt av något de inte trodde var möjligt.
En klasspelare. I Blåvitt?! Wow.
Efter år av Rahmbergare, Stora feta Mammor, Martin Crossa och Långåsar fick nu äntligen Göteborgarna en anfallare av klass. Och det firades med en rökmaskin och Lasse Kronér.
Och egentligen borde man ju vara så glad eftersom vi blev av med en diva som inte lyfter ett finger om han inte är på humör och som är så förbannat pengagniden att Sankte Per kommer förvägra honom en plats i Himmelriket. Vi fick Sypniewski - som med lägre lön än Ijeh kommer vara minst lika bra - och vi finansierade densamme med att IFK nu tvingas betala samma transfersumma som vi får betala för Igor.
Men det går inte att vara glad när ett gäng hamnarbetare och deras söner i blåvita halsdukar skanderar Svikarens namn. Det skär i hjärtat.
Jag unnar verkligen inte IFK-fansen det här. De kommer sno våra Ijeh-sånger och de kommer att jubla åt hans mål lika euforiskt som vi. De kommer börja tro på bibeln och de kommer köpa hans värdelösa skiva, trots att killen som rappar på Sabrinas "Boys" har bättre flow.
Thylle var en svikare. Kryddan var en svikare. Jocke Persson var en svikare. Men Ijeh har på något sätt, i mina ögon, kravlat sig högst upp på svikartronen.
En hel höst gick vi och undrade varför Peter den Store inte log. Vi led med honom, vi hoppades att han skulle komma igen - och där på Eyravallen skrek vi "Stay, Peter!" trots att vi visste att han var förlorad.
Och nu, först nu, log han igen. Peter den Ynklige.
