Ijeh, MFF och pengarna
Profiterar inte vi på de andra lagens tillkortakommande och är inte MFF en del av problemet?
Man skall egentligen inte uttala sig i en fråga som är så in i helvete infekterad som den om Ijehs övergång till IFK Göteborg, men några rader i rent terapeutiskt syfte måste det bli. Övergången betraktas i vissa ljusblå kretsar som ett rent förräderi medan i andra är rektionerna mer avmätta såsom "det har varit klart sedan augusti". Men även om jag personligen är ganska upprörd och inte minst besviken på tillvägagångssättet Ijeh och hans agent genomfört det hela på är det inte bara det som tynger mig. Varför händer detta gång på gång, spelare som flyktar till konkurrenter, och vad får det för konsekvenser på lång sikt? Det är inte så att någon sitter med svaren men åtminstone jag känner en oro för framtiden och vill inte uppleva ett hockeyhelvete inom svensk fotboll.
Ijeh värvades 2001 inför den allsvenska comebacken och vi var många som hade stora förväntningar på den Nigerianske storskytten. Han hade rykte om sig att vara en notorisk målskytt och en spelare av internationellt mått. Dock tog det sin lilla tid innan Peter visade sig värdig alla superlativ och det fanns det förklaringar till. När han anlände till den kalla norden hade han med sig en sjukdom som visade sig vara malaria vilken förstörde hans första försäsong även om han imponerade på mig personligen en svinkall vårdag på Bulltofta där laget mötte ett finskt skitgäng. Men hans första säsong förstördes inte bara av malarian utan även av Mickes tombola vilket blev ett begrepp i den himmelsblå sfären när en startelva inte liknande en annan under året 2001. Under Prahl blommade dock Ijeh ut och visade att han faktiskt var värd alla de fina epitet han hade med sig när han anlände från Nigeria. Men enligt vad som sägs var det inte en lätt uppgift för Generalen att få Peter att nå de höjder han gjorde 2002. I någon intervju har Prahl förtäljt att hans första uppgift i klubben vara att få Ijeh att springa såväl på träningen som i matcher vilket krävde sin man. Men 24 mål, ett stort silver och en hel stads kärlek blev belöningen för dessa "motvilliga" löpningar. Påföljande år (detta) blev turbulent med en allvarlig skada, en succéartad comeback och ett bittert, utdraget farväl på agendan. Och nu är han oåterkalleligen förlorad..
När vi nu upprörs av Ijehs påstådda svek glömmer vi lätt att denne bara är en i en oändligt lång rad av "svikare" vilka inte så få hamnat i MFF, det lag vi himmelsblå älskar. Vi har Skoog som vi "stal" från ÖSK mitt i säsongen låt vara för en avsevärd summa, Höiland som vi genom att profitera på Göteborgs kräftgång plockade som Bosman, Majstorovic som vi för "småpotatis" värvade från ett Västerås på ruinens brant, Olsson köpte vi från ett nedflyttat Norrköping och vad värre var att värva Bergström som Bosman från samma förening bara för att sätta honom på läktaren, för att inte tala om vårt senaste förvärv från HBK Igor och nu når oss uppgifter om att klubben fiskar efter Alfonso. Om vi vidgar perspektivet till "vinnaren" av denna för oss sorgliga affär kan vi påminna dessa om Lucic, Anita, Kåmark och nu sist Blomqvist. Vi, och då menar jag alla inkl Göteborgare, AIK:are, Djurgårdare, HIF:are, Bajrare mfl, på läktaren med våra halsdukar, tröjor, mössor, flaggor och framför allt kärlek till en klubb är förlorare. Varje säsong är det någon av supportergrupperna som får uppleva att en älskad spelare under spektakulära former försvinner till en konkurrent. Vi finner att all den kärlek vi givit egentligen aldrig varit besvarad. När kontraktet går ut söker spelaren sig till det ställe där pengarna är som störst, lovar evig kärlek till sina "nya" supportrar, utlovar precis som tex Ijeh gjort i tre år, ett guld till sin nya klubb mm. Man kan möjligtvis som i Ijhes fall med hjälp av en journalist skriva ett sk öppet brev där man med plattityder som vi drabbade kan vara utan ger en falsk bild (min personliga övertygelse) av sina känslor inför flytten (det handlade om pengar inget annat). Aldrig har väl ett uttryck varit mer passande än att "skratta hela vägen till banken".
Men säger vän av ordning, skulle vi inte alla till mans byta en arbetsgivare om man fick högre lön? Jo, tro fan det, men jag förväntar mig inte att min arbetsgivare jublat om jag gått över gatan för ett nytt jobb. Och framför allt har jag inte en läktare full med supportrar som jublar och älskar varje systemlösning jag skissar fram. Jag är inte heller beroende av dessa läktarpersoner som en fotbollsspelare är, kort sagt ingen publik - ingen deg. Jag är inte säker på min teori men befarar att dessa övergångar vilka sätter en motståndares supportrar i chock en liten bit i taget dödar fotbollsintresset och då i förlängningen svensk fotboll. Vem kommer i längden att engagera sig i ett fotbollslag och dess spelare när man vet att risken för en spottloska i ansiktet är uppenbar vid nästa kontraktsförhandling? Att en spelare väljer ett alternativ i de stora europeiska ligorna är självklart men en övergång från en svensk klubb till en annan för "ett par dollar mer" tror jag skadar intresset för fotbollen. Jag talar inte heller om en naturlig omsättning av spelare utan de spektakulära förvärv av spelare som nära förknippas med den drabbade klubben. Man kan möjligtvis anklaga mig för att vara bitter i "nederlagets stund" men jag tror att de Göteborgare som nu jublar lugnar ned sig betydligt när de tänker tillbaka på hur de kände sig när tex Blomqvist valde DIF. Eller är det så att just detta är fotbollens nya kretslopp? Att en besvikelse över ett "svek" överskuggas av ett annat om det då gynnar det egna laget. Detta synsätt skrämmer åtminstone mig och framtiden ser då Ishockeymörk ut.
Avslutningsvis önskar jag att det från mitt hjärta skulle komma ett lycka till Ijeh, men det vore att hyckla lika mycket som han gör i sitt sk öppna brev. Jag kan bara konstatera att han vänt sina forna supportrar ryggen och att de flesta av dessa inkl mig vänt honom den samma. Men jag kan ta på mig att tacka för den tid då han förgyllde min dag och skänkte mig lycka på norra läktarens sittplats.
