Lagbanner
MFF-Ajax med barnaögon

MFF-Ajax med barnaögon

”Den onyktre MFF-supportern är på strålande humör. Vajar ut över det rödvita Ajaxhavet och skrålar för full hals med glaset höjt. Stämningen inom honom är på topp. Men där nere är det tyst, så tyst.”

Domaren har just blåst igång matchen mellan MFF och Ajax. Jag och min pappa sitter på södra läktaren i kurvan precis ovanför bortasektionen. Jag lutar mig ut över räcket och ser en ocean av Ajaxsupportrar. Har aldrig sett en sån samling människor förr – den knallröda färgen, kroppsspråket och sångerna gör dem till en enhet som har något chockerande och hissnande över sig.
Jag tänker att det finns ett annat allvar och en annan tyngd över de här supportrarna än allsvenska supportrar, kan inte riktigt förklara på vilket sätt, det är bara en känsla jag har.

Matchen har blivit framflyttad på grund av en fruktansvärd snöstorm men idag är vädret stilla. Stora snödrivor utmed planen gnistrar och får solljuset att studsa mot spelarna. Det är blixtrande klart och himlen är så blå som det överhuvudtaget går att föreställa sig den.
Jag tittar mig omkring och lägger märke till en äldre man i MFF-mundering – himmelsblå från topp till tå. Han har en öl i handen, vinglar till då och då och vajar djupt ut över räcket en bit bort. Jag hör honom skråla ner mot Ajax-supportrarna, sluddriga ordsamlingar. Det är svårt att tyda vad han säger, troligen försöker han retas, men det ser harmlöst ut.

Eftermiddagssolens ljus faller gul och inbillat varm över gavlarna på Annebergshusen och vidare ner på min pappas ansikte. Han är uppfylld av matchen, fullkomligt uppslukad. När Mats Magnusson blir fälld i den 43 minuten är det först som att allt står stilla, och så bryter ett jubel loss, pappa följer med glädjeropen upp ur stolen. När Torbjörn Persson placerar bollen på straffpunkten och lugnt stegar bakåt står pappa upp och är så nervös att han knappt vågar titta. När sedan Persson joggar fram, lurar ner Menzo till vänster och placerar bollen säkert i högra hörnet vet glädjen inga gränser. 1-0 till MFF. Pappa kramar mig.

Den onyktre MFF-supportern är på strålande humör. Vajar ut över det rödvita Ajaxhavet och skrålar för full hals med glaset höjt. Stämningen inom honom är på topp. Men där nere är det tyst, så tyst.

Malmö FF står upp bra. Inte nog med att de försvarar sin ledning, de är dessutom på vippen att utöka ledningen genom Palmér vars skott tar sig förbi Menzo men räddas på mållinjen av Rijkaard. För pappa är det ett välregisserat drama som utspelar sig där nere på planen. Han är djupt inne i matchen, följer varje rörelse, rycks med i varje anfall, beklagar sig över varje missad målchans och förtvivlar sig över varje felaktigt domslut. Jag är bara åtta år och mer upptagen av inramningen, vädret, publiken, den onyktra mannen och stämningen under mig som sakta har börjat få något kusligt över sig. Matchen håller på att glida Ajax ur händerna, det är inte långt kvar och folk där nere skruvar obekvämt på sig.

Jag ser tre Ajaxsupportrar komma in på vår läktare. Pappa är upptagen av matchen. De går fram till den onyktre äldre MFF-supportern och klappar honom skämtsamt på axeln. En av supportrarna har vilda klarblå ögon. Jag märker att de försöker få med sig MFF:aren ut. Han med ögonen säger något. MFF-supportern tvekar först men låter sig slutligen övertalas och lämnar läktaren med de tre bortasupportrarna. Det känns som att det bara är jag som ser den här händelsen. Alla har blickarna fästa vid matchen och det nervösa slutskedet där Ajax trycker på för en kvittering. Till och med säkerhetsvakterna är som fastnaglade.

Matchen slutar 1-0. Pappa är glad när vi kör hem. Han trummar på ratten i takt till musik som strömmar ur bilradion mellan sportradions matchresultat och intervjuer. Jag däremot är illa berörd. Segern och den underbara inramningen har grusats av tankar på vad som hände med gubben som följde med Ajax-supportrarna. Bilden av Rijkaard, Van Basten och de andra stjärnorna, är höljda i ett dunkel i mitt minne, men jag ser gubbens ansikte alldeles tydligt, och bortasupporterns vilda klarblå ögon.
Kanske hände ingenting, försöker jag intala mig, kanske tog de en cigg, eller skålade för en bra kamp med förhoppning om en lika god retur. Man vet inte. Men det går inte att förtränga den olust jag känner samtidigt som jag tittar ut genom bilrutan och ser Ystadvägens gula gatulampor svepa förbi.

Nils Byrfors2007-01-14 13:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten