Måndag morgon: MFF-resor i minnenas kammare
När januari visar sig från sin allra tråkigaste sida kan det vara skönt att drömma sig bort en stund.
Stormen Per rasar utanför fönstret. Lövmassorna från Rönneholmsparken har virvlat in på min lilla gatstump och hittar inte ut igen. De bara cirklar runt ute i luften. Varv efter varv. Som parishjulet på Tivoli en ljummen julikväll.
Hösten tar aldrig slut. Vintern vill aldrig dra igång. Ändå hoppas man på våren. Men just nu ser det tungt ut. MFF har börjat träna, men de gör det enda rätta och hoppar på första bästa plan till Kanarieöarna.
Själv får man nöja sig med att resa bort i minnenas kammare. Och när man ligger nerbäddad i soffan med en misstänkt vinterkräksjuka i kroppen hinner man resa en hel del. Min resa går från Kastrup till Lissabon, jag mellanlandar i Turkiet, hoppar in genom bagageluckan på en minibuss och vaknar i London, lånar en bil och kör isracing i den norska fjällen, somnar i en hytt och väcks när vi angör hamnen Rostock, tränger ihop mig i en sovbuss och får ett bryskt uppvaknande i Bern. Allt tack vare Malmö FF.
När MFF skulle möta Sporting Club de Portugal var vi ett gäng som packade in oss i en liten vindsvåning i Lissabon - och vi hade det helt underbart. Trots att det var sent i september kunde vi fortfarande leta upp en liten strand i Cascais och ta långa sköna bad i Atlanten. Om vi inte strosade runt i Bairro Alto (Gamla Stan) eller åt fantastiskt god mat så lotsades vi runt bland stadens nattklubbar av Rato Blanco - Mister Magnusson himself (bilden). Att resan avslutades med en utspelning å det grövsta på den nybyggda Alvalades-stadion gjorde inte så mycket. Den resan ligger i topp när det ska sorteras i MFF-minnenas kammare.
Inte långt efter kommer en vecka i Turkiet. Jag var där med min vän Tony och hans skogstokige granne. Och hela MFF:s spelartrupp. Vi bodde allihopa på ett helknasigt hotell som heter Kremlin Palace och är en replika av Kreml i Moskva. På Röda Torget låg en vansinnigt stor swimmingpool som Niklas Skoog tyckte om att bada i. Varje dag satt vi i solen och såg ett stjärnspäckat och framgångstippat MFF träna boll. "Alla" var där. Bröderna Andersson. Afonso. Hans Majestät (bilden). Mackan Rosenberg. Clownen Elanga som alltid gömde sig i bussen. 2004-trojkan med Asper, Höiland, Yngvesson och Skoog. Och så guldtränare Prahl förstås. Jag såg aldrig om Tom badade i poolen. Han är nog inte den typen.
I betydligt regnigare väder lämnade en minibuss Malmö tio år tidigare. Den var fylld med nio MFF-supportrar. Alla nio skulle till Nottingham men i bussen fanns bara åtta säten så en fick ligga längst bak bland bagaget. När vi tagit oss förbi tio timmars stau på autobahn, en terror-stressad polis med osäkrad k-pist på gränsen mellan Holland och Frankrike och en engelsk kanal med väder och vågor som till och med skulle fått Estonia att vända, kom vi till slut fram till fotbollens hemland. Jag hejade på Big Ben från min plats längst bak mellan resväskorna och när vi kom till Nottingham blev det några riktigt goda öl, en fish and chips och ett respass ur Uefa Cupen efter att Steve Stone (bilden) sprungit ifrån Torbjörn Persson ett par gånger för mycket. På vägen hem hände inget dramatiskt förutom att vi glömde en kille på en bensinmack bredvid M1 någonstans i höjd med Leicester.
Regn byttes ut mot snö när jag i november 2004 styrde en blå lånad Volvo mot Bergen. Jag skulle sitta i en bil i över 200 mil med två för mig helt okända människor som jag kommit i kontakt med genom MFF Support. Det kändes lite nervöst. Tänk om de var kompletta idioter? Tänk om de rökte på i baksätet? Tänk om någon av dem egentligen höll på Göteborg? Men inte en enda av mina farhågor besannades. De var helt enkelt två trevliga blådårar som i likhet med mig själv tyckte det var alldeles för tidigt för säsongen att ta slut. Det var därför vi under en oändligt lång natt sladdade runt på ishala norska snöfyllda vägar. Vi spelade musik för varandra. Vi pratade natten igenom om SM-guldet som så nyligen hade kommit hem till Malmö. Vi sjöng ramsor. Och till slut kom vi fram till ett morgontrött Bergen som tog emot oss med öppna armar. Tre "Hanson Brothers"-kopior öppnade upp sin lägenhet för oss och bjöd på fryspizza. Sedan förlorade MFF mot Brann och sedan var det 100 mil hem igen. Men det var det värt.
Närmre Malmö ligger Rostock. Men varför göra det enkelt för sig och hoppa på en MFF Support-buss som snabbt och enkelt kör en fram och tillbaka? Nej, ska man följa MFF utomlands ska det verkligen kännas som utomlands också. Så en lördagsmorgon i januari 2004 vaknade jag i en hytt på en av TT-lines lastbilsfärjor. Skallen bankade av för mycket öl och kortspel kvällen innan. Men tio timmar senare var det match på Ostseestadion och då var man i gasen igen. Apropå gaser, magen hämtade sig aldrig efter besöket på en indisk restaurang senare på kvällen. I ett ovalt rum satt vi tio hungriga grabbar som tömde köket på den mest fantastiska mat man kan tänka sig. Att jag skulle äta mitt livs bästa indiska middag i Rostock var inget jag innan dess hade satsat pengar på.
En annan högoddsare var att jag skulle få uppleva den totala obekvämlighetens moder när jag i augusti 2005 hoppade på en sovbuss som skulle ta mig ner till Bern. Sardiner har det rymligt och bekvämt i sina små burkar jämfört med hur jag och redaktionskollega Johansson hade det när vi låg ihopträngda som ett älskande par i mitten av en varm buss någonstans i Europas motorvägsnät. Men något jag eller Johansson inte hade räknat med var att det faktiskt kunde bli sämre. När MFF framåt kvällen på Stade de Suisse gjorde sitt bästa för stampa på ens inälvor undrade vi såklart varför vi inte satt hemma i våra kök istället och hörde katastrofen på radio.
Men svaret på den frågan får jag när jag läser mina egna rader om Lissabon, Turkiet, Nottingham, Bergen och Rostock och när jag drömmer mig tillbaks till alla andra platser på jorden som fotbollslaget jag känner så mycket för har dragit mig till. Att vara MFF-supporter är så mycket mer än bara fotboll.
Nu har stormen lagt sig. Löven också. De har färgat hela gatan brungul. Våren känns lika långt borta som förut. Men om jag vill åka någonstans är det bara för mig att slappna av, blunda en stund, sedan är jag på väg...
