Måndag morgon: och klungan kraxar
I en stad där barriärerna växer kan man ändå hitta motpoler här och där. Till exempel i en sliten träningsanläggning utmed Eric Perssons väg.
Så har träningen varit igång ett tag, och den fasta skaran bland staketrävarna har givetvis redan hunnit pinka revir inne i Kombihallen. Och trots att det är gott om plats där inne, så hamnar de ändå så småningom intill varandra. Och snackar. Och skämtar. Och spekulerar.
Det är en rätt vacker bild egentligen: denna kraxande klunga. Det är sällan jag hamnat i sammanhang där alla passar in utan att det spelar någon roll var man kommer ifrån, vad man gör eller vad man heter. För här, om någonstans, kan människor mötas på lika villkor. Så länge du är intresserad av att dryfta Labinots styrka på små ytor, Dixons egenskaper i luften, Johanssons effektivitet framför mål eller någon annan väsentlig frågeställning så är du välkommen.
Det är precis så den ser ut, denna kraxande klunga. Här står hela den politiska skalan från kommunister till nyliberaler, och kan utan problem enas om att Anders Andersson ju faktiskt är en bra passningsspelare.
Här står skrynkliga pensionärer bredvid fjuniga spolingar och dissekerar Järdlers offensiva kvaliteter i ett samtal präglat av välvilja och ömsesidig respekt.
Här möts förortskids och folk från innerstan, svennar och blattar och fan vet vad.
Detta är en bild av Malmö, tänker jag – denna brokighet och dessa olikheter. Skillnaden är att här, i denna rätt skrangliga anläggning utmed Eric Perssons väg, möts människorna på riktigt. Och talar med varandra. De gränser som finns för övrigt i vår alltmer segregerade stad löses upp och mister sin mening så fort du stegar in i träningshallens innanmäte. Här är det himmelsblå frågor som räknas. Här kan den angelägna diskussionen handla om Niklas Skoogs tillfrisknande. Om du sen ber till Mecka 1000 gånger om dan, eller talar i tungor på mötena med Livets ord kan kvitta. Det spelar inte ens någon roll om du klär ut dig till en hobbit och leker med likasinnade i Bokskogen. Det viktigaste är att Skoogs knä håller den här säsongen.
Malmö är en stad som spretar i alla riktningar, och som aldrig någonsin kan bli ett och samma. Skillnaderna berikar, som man säger. Men de skapar också problem. Och misstänksamhet, och i allt större utsträckning fientlighet och förakt. Därför är det tur att vi har fotbollen att samlas kring. Det binder oss samman, och ger oss en chans att bryta ner de barriärer som vi annars stångas mot i vår vardag. Så tänker jag ibland när jag tittar förbi inne i Kombihallen.
Den kraxande klungan är inte bara en bild över passionen och glöden runt fotbollen och ett fotbollslag, tänker jag. Den kraxande klungan är mer än så – den är ett föredöme för resten av den här stan.
