”Han är fruktansvärt giftig den jäveln”
Borg var imponerad av Junior på förmiddagens träning i Kombihallen.
Så faller äntligen vinterns första snö över Malmö. Stora dunlätta flingor som min tvååriga dotter försöker fånga på tungan medan vi går till dagis. ”Hon är nog den enda som är glad”, säger en åkare som lastar av mjölk utanför Hemköp. Och kanske har han rätt. De enorma flingorna blir till jobbigt snöslask så fort de når trottoarplattorna. Ingen vacker nysnö som lägger sig här inte. Men min dotter är glad som sagt - hon som nästan bara sett snö på TV.
Inne i Kombihallen är det torrt och lite kvavt. Jag är tidig idag. Skäms lite över att vara här före spelarna. Det känns nästan för angeläget. Men så ser jag en välbyggd man i mössa och halsduk som redan hänger över staketet – Patrik Andersson. Vår mittbackslegend är redan på plats. Kan inte hålla sig borta från laget han håller närmast hjärtat, och det får snön att smälta bort från min jacka.
Efter uppvärmning och ”snabba fötter” drar Åkeby & co igång en passningsövning: Två bollar i rörelse, välsynkat väggspel som engagerar flera spelare samtidigt.
Min staketgranne (inte Kaisern då) gör en intressant reflektion. Under Prahls tid var passningsövningarna ofta mer statiska än nu. Spelarna blev stillastående under längre perioder. Nu har man i de flesta övningarna flera bollar i gång samtidigt vilket gör att spelarna hela tiden är i rörelse och håller sig varma. Detta är viktigt, om inte annat så i skadeförebyggande syfte.
Som så många gånger förr ser jag en småklubbstränare som är på plats och skriver ner övningar. Han förklarar att övningarna i sig är ganska elementära och enkla att leta upp, men just att se dem utföras av elitspelare är oerhört givande. Man ser precis hur övningen ska tillämpas och vet därför hur man ska instruera sina egna spelare.
Spelarna delas så småningom upp på två skilda stationer. En defensiv och en offensiv. De defensiva spelarna (Robin Nilsson, Jocke Persson, Gabriel och Ulrich Vinzents) börjar med en övning som jag har beskrivit tidigare. Det handlar om att bryta bollbana, vika in framför en spelare och skära av passningen. Litet senare blir det en man-mot-man-övning. Här höjer man särskilt på ögonbrynen när Labinot (som varierar mellan stationerna, vilket är intressant i sig eftersom det indikerar att Sören ser honom som en möjlig tvåvägsspelare) och Robin duellerar.
Labinot är bollvirtuosen; eleganten som med bollen klistrad vid foten vill dansa sig förbi sin motståndare. Robin är kamphunden, den skolade slitvargen som river, sliter och biter sig fast på kommando. Deras möten slutar väl i remi får man säga. Några gånger görs Robin bort och några gånger lyckas han sätta stopp för Labbe.
På den offensiva stationen är det passningskombinationer mellan tre spelare som utmynnar i skott på mål, som gäller. Här deltar; Daniel Andersson, Behrang Safari, Niklas Skoog, Junior, Johan Andersson och Labinot Harbuzi.
Niklas Skoog är säker i avsluten. Kommer kanske lite nära, men hittar alltid en lucka där han kan skruva eller flippa in bollen. Labinot blandar och ger, vackra välavvägda skottlobbar varvas med riktiga snedträffar. Safari lyckas väl inte riktigt, han är nyttig på en fotbollsplan men måste jobba intensivt med tekniken för att utvecklas ytterligare.
När spelarna delar in sig i två lag för att köra lite matchspel kommer Hasse Borg bort för att växla några ord. Det blir ganska många ord. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att Borg är hoppfull och ser oerhört positivt på Agne Bergvalls individanpassade träningsprogram. Han tror att klubbens idé om att jobba individuellt och att aktivt försöka, hitta, utveckla och förbättra varje enskild spelares brister, kommer att bära frukt. Det låter onekligen bra.
Fokus på träningen blir hur som helst lidande under vårt samtal, men så här ställer lagen i alla fall upp:
Gröna: Håkan Svensson; Gabriel, Ulrich Vinzents; Junior, Behrang Safari
Svarta: Jonas Sandqvist; Jocke Persson, Labinot Harbuzi; Daniel Andersson, Robin Nilsson
Liten plan och få spelare innebär mängder med mål. Nätrassel på nätrassel. Det är ingen idé att försöka hålla räkningen. Men de gröna är klart vassare, så mycket ser jag. Och man anar att de har ett resultatmässigt övertag från början till slut eftersom Daniel efter träningen är tvärsur. Han tar en boll och skjuter den med all tänkbar kraft upp mot Kombihallens tak och följer upp med att ursinnigt sparka en hög koner all världens väg.
Stora stunder har de gröna lekstuga. Framför allt är det Junior och Vinzents som hittar varandra. Vid ett tillfälle hittar Junior Ullrich på kanten som i sin tur viker in, väntar ut Håkan, släpper vidare till Safari som kan rulla in bollen i tom bur. En annan gång kommer Ulrich farande på kanten, slår ett hårt skruvat inlägg som Junior stänker in på volley och Borg utbrister:
”Han är fruktansvärt giftig den jäveln.”
Framträdande idag är alltså framför allt två spelare:
Junior – Kanske bländas man av tekniken, och det är uppenbart att den forna Futsalspelaren trivs särskilt bra på mindre ytor. Men sanningen är att i Junior har vi en fantastisk anfallare som kommer vara guld värd om han förblir skadefri.
Ulrich Vinzents – Jag imponeras särskilt av hans fart. Det finns ingen som till exempel gör ”snabba fötter-övningar" lika blixtrande kvickt och genomsäkert som honom. Idag får han dessutom allt att stämma på plan. Passningarna, löpningarna, inläggen, skotten... Allt sitter som en smäck.
Jag hade för övrigt tänkt intervjua Anes Mravac, men han står noterad på skadelistan, kanske blir det en telefonintervju ikväll. Typiskt. Så fort man lovordar en spelare blir han skadad. Men det är långt kvar till säsongpremiären så han har tid på sig att rehabba.
På tal om försäsongens längd kan det vara intressant att veta att mer än halva vinteruppehållet nu är avverkat. Från och med idag är det nedförsbacke mot allsvenskan.