En 360-gradare kring Stadion

Ända sedan tidernas begynnelse – det vill säga den 24 februari 1910 – har människan klottrat och velat lämna budskap efter sig. Jonas Svensson besöker ett sömnigt Stadion på jakt efter spår.

Här om kvällen satt jag och drog streck mellan tänkbara teman till en krönika. Spontana tankar, stödord, och ogenomtänkta idéer ratades på löpande band. Till slut satt jag kvar med bara ett papper fullt av oläsligt klotter, och obskyra karikatyrer av Åkeby och Theorin. Jag stirrade håglöst på pappret en stund, och plötsligt slog det mig att temat var självklart.

Ända sedan tidernas begynnelse – det vill säga den 24 februari 1910 – har människan klottrat och velat lämna budskap efter sig. På grottväggar, pergament och skithus. I djurhudar, trappuppgångar och trädstammar. Och i fotbollsmiljön är dessa uttrycksbehov enorma; bubblande känslor vill understrykas, manifesteras och kläs i ord.

När SvFF och klubbarna stramar till regelverket för vad som får/inte får skrivas eller avbildas på flaggor och banderoller och tröjor (minns kacklet kring den där tvåpinnaren med gåsen och de korslagda sablarna), så söker sig driften att uttrycka dessa känslor andra vägar. Underbara tifon signerade MT96 med flera till trots, det finns fler texter och motiv på Malmö stadion än de som vecklas ut koreografiskt på ståplats. Jag tog en tur till vår himmaborg i det typiska februari-i Malmö-vädret: regn, blåst och två ton blöt fruktsallad på Möllevångstorget.

Det första jag lägger märke till när jag anländer till Stadion är att det stora hakkorset som tidigare suttit på väggen vid insläppet till Norra är borta. Mycket bra. Det andra jag lägger märke till är att ordet ”KÄMPA” som fanns på betongklossarna bakom Norra är borta. Inte lika bra. Jag vet inte i vilket sammanhang det hamnade där, men förmodligen gjordes det i besvikelse och som en uppmaning till spelare/supportrar, eller bara som en allmän pepp att suga i sig när man står där och trampar rastlöst i kön på väg in till match. Jag saknar det.

Jag beslutar mig för att traska runt Stadion motsols, bara för att undvika bortasektionen in i det längsta. Det hjälper föga. Vid ett av de första vändkorsen har någon makrill varit framme och signerat en Kvällspostenskylt med bokstäverna G, A och så vidare. Vid nästa vändkors hyllar en okänd författare Olofström, och innan jag hinner halka in bakom västra kurvan får jag också med mig ett vingligt pentagram samt uppmaningen att Fria Jakob.

Västra kurvans baksida är ett stort stycke ångest; fuktgula ränder mot skitig betong, nedklippta buskar och lerig jord. En kasserad kaffebryggare ligger halvt begravd under våta lövhögar. Visserligen har någon känt behov av att lätta upp det hela med texten ”Bellevue” på väggen, men annars finns inga tecken på liv.

Södra sidan är hyfsat fri från klotter. Kanske det handlar om en mer väluppfostrad publik, eller bara en slump. Det låter jag vara osagt. Men vid gångramperna upp till sittplats har någon tecknat en naivistisk masterpiece av en grön bil. Fullständigt off topic och fullständigt jättefin. Min kvalificerade gissning är att en liten tjej eller kille tagit fram kritan och gjort en snabbskiss av någon spelares Mercedes.

Och så, utanför dörren till pågarnas omklädningsrum, den redan klassiska uppmaningen: ”28/8 – 3 p idag ett måste!” Jag minns tyvärr inte om det var förra året eller året dessförinnan, men det kan egentligen kvitta. Malmö FF vann storstilat det datumet båda åren; 6-2 mot Sundsvall 2005 och 4-2 mot Örgryte förra året. Segern mot Sundsvall kom efter en längre svit utan seger, så jag sätter en slant på att det är den matchen det handlar om.

När jag passerat omklädningsrummen tätnar mystiken. Nu är det Twin Peaks-trakter med kodade budskap och främmande penselföring. Karvat i en av bärpelarna bakom östra kurvan sitter en symbol jag inte har en aning om vad det är eller betyder. Kan det vara bokstaven Ö med ett H inuti? ÖH?… På nästa pelare ännu mer mystik; en schablongjord ring av röda apor med en 12:a i centrum. Spontant tänker jag Gnaget, men inte fan i rött väl? Nä, då ligger nog Ultra Rossobianco närmare, men kan å andra sidan inte minnas att Degerfors varit på besök på år och dag. Fan vet.

Lite här och där hittar jag också några tags. De flesta är för spretiga och för grötiga – eller för konstnärliga – för att jag ska kunna tyda dem. Men en av dem är i alla fall nästan himmelsblå. Ja, om man bortser från de svarta, röda och gula partierna förstås. På det hela taget måste jag erkänna att jag är lite besviken. Jag hade väntat mig större fantasi och positiva utfall. Den lilla kreativitet som finns sitter sorgligt nog bakom bortasektionen.

Klotter, grafitti, små kärleksförklaringar karvade med nyckeln i en dörrlist. Budskap präntade i stundens ingivelse, eller grundligt planlagda med schabloner och skisser. Naiva, hatiska, kärleksfulla, ömma. En salig röra helt enkelt. Här lever orden utan lagar eller moral. Man får hela paketet, eller för att tala med Lars von Trier; man får ta det onda med det goda! På ett sätt är det jävligt befriande. I skuggan av feta sponsorskyltar och reklamplakat som basunerar ut den senaste hårprodukten eller mobiltelefonen, är det alltid skönt att få sig lite andra budskap till livs, som att ”Emil elskar Malmö ff” eller att ”Lasse Kongo pissar på HIF”.

Det är ett öde Stadion jag har tagit en 360-gradare runt. Tomma läktare och ekande utrymmen. Skitiga måsar hukar för vätan under takplåtarna. En plastkasse blåser viljelöst omkring över asfalten. Från höghusfönsterna blickar anonyma ögon ut över den melankoliska scenen, en scen som Bengt ”Cidden” Andersson beskrivit så bra på två rader i dikten ”Vinterplan”:

Som efter en stor fest
med allsång och hurrarop.