Stoppa spelarflykten - Börja rotera.
Per Welinder levererar ännu en tänkvärd krönika
Det började i höstas. Då hördes de första ryktena om att unga lovande MFF-spelare började se sig om efter andra klubbar. Det handlade väl främst om Billy Berntsson och Bovar Karim. Men lagom till juluppehållet fyller nya
mer etablerade namn på. Matias Concha vill till Dif och Jon Jönsson vill till LaBois. Orsaken är för lite speltid.
Man kan reagera på olika sätt. Min första tanke var: "om de inte pallar hård konkurrens, så låt dem sticka". Det handlar om vinnarskalle. En spelare som verkligen tror på sig själv och sin förmåga tränar bara ännu hårdare när konkurrensen ökar. Att spela i storsatsande MFF borde alltså vara perfekt för en spelare med ambitioner. "If you make it there, you make it everywhere!". Därför gillar jag Mattisons uttalande kring alla nyförvärvade mittfältare. "Kul, det gör att man skärper sig lite extra".
Sen är det ju inte säkert att man får mer speltid bara för att man flyttar. Se på Chanko. Det tar tid innan man är inspelad i det nya systemet.
Men samtidigt måste man ställa sig frågan varför så många verkar uppleva samma sak. Saknar alla dessa killar vinnarskalle? Eller är det så att deras
självförtroende blivit stukat? Eller är de övertygade om att de inte kommer att få chansen hur bra det än går på träning? Självklart vill dom spela matcher. Och B-lagsmatcherna ger inte ett smack. I ren eufori efter storsegern mot HeIF åkte jag in för att se B-laget möta Elfsborg dagen efter. Om ni tycker att Stadion är ödsligt, prova att gå dit dagen efter det varit 28.000 på läktaren. Himmelska Fridens Torg känns mer intimt. Det var
inte en match jag såg. Det var ett segt träningspass, utan krav på tempo eller skärpning som slutade 6 - 0 till MFF. Kristian Bergström var lysande men fullt förståeligt gjorde det inte att han kom en millimeter närmare A-laget.
Nä, paradoxalt nog är det enbart genom lyckade insatser i A-laget som man kan ta en plats i detsamma. Och då kan man faktiskt förstå att spelare som Concha och Jon längtar efter A-lagsspel.
Men återigen, lämna nu? Det borde finnas en lösning som gör att de får en ärlig chans att ta det sista steget. Och det finns det. Lösningen heter rotation. De två senaste åren har vi avslutat säsongerna med några rejäla
plattmatcher. Jag frågade Prahl vad han trodde förklaringen var? Och utan att påstå att det var hela sanningen, menade han att man varit mentalt tröttkörda. Och hans aning är kanske helt rätt? Vi har inte haft mental kondition nog att orka spela viktiga matcher under en hel säsong. Hur ska det då bli i år när vi har rekordmånga matcher på schemat?
Utöver 26 matcher i Allsvenskan, ska vi spela 4 matcher i cupen (minst).
Under sommaren spelar vi i Intertoto - säg att vi är med i 3 omgångar, vilket ger 6 matcher till. Efter säsongen drar den nya Royal League igång, vilket innebär åtminstone 4 matcher till. Allt som allt, 40 matcher. Går det
riktigt bra kan det bli uppåt 50.
Under 2003 tog orken slut efter dryga 30 matcher. Årets A-lagstrupp (exkl lärlingar) består i skrivande stund av 16 utespelare, en av dem är långtidsskadade Jörgen Ohlsson. Skulle vi införa ett rotationssystem, som inte bygger på skador och avstängningar kan alltså samtliga i den skarpa
A-truppen garanteras en ansenlig mängd matcher. Där absoluta nyckelspelare kanske spelar 30-talet matcher. Och spelare under utveckling, som Jon och Concha, kan räkna med att matchas 20 - 25 gånger från start. Matcher där vi
kommer ha kravet och förväntningen på oss att vinna. Och som sagt, tar dom chansen blir det fler. (Att t.ex. jämföra med maximala 30 med LaBois, om du inte åker på någon avstängning eller skada) Visst, under inledningen av
säsongen kanske det handlar mest om Svenska cupen. Men från och med maj kommer vi spela två matcher i veckan. Och då kommer vi behöva rotera i truppen om vi ska orka säsongen ut. Så rotationen skulle vara bra av flera
anledningar.
Tänk på det, Prahl.
Men i slutändan krävs det ändå att man tror på sin egen förmåga. Att man inte tänker ge sig förrän man petat gamlingarna och själv blivit en nyckelspelare. Och vill man något med sitt fotbollsspelande finns det knappast en bättre start än att ta en plats i MFF 2004.
Tänk på det Jon. Och Concha. Och alla ni andra som tycker att konkurrensen är för tuff.