Måndag morgon: och den fjärde är en fyllbult
I en tillvaro som blir alltmer tillrättalagd och förlamande korrekt är fotbollen en fristad.
Det drar ihop sig, gott folk. Om drygt en månad är det dags för Allsvenskan att rulla igång igen, och pulsen stiger i Fotbollsland. Man kan märka det överallt. Här i Malmö går snacket: håller Skoog en hel säsong, och hur blir det med backlinjen? Kommer Junior och Jonatan att hitta varandra i år igen, och Toivonen – är han verkligen så bra som vi vill att han skall vara. Hur blir det med Litmanen? Och inte minst Mr. Åkeby är på allas läppar. Uteblir vinsterna så är det foten som gäller. Ju fortare desto bättre. Därom är långt de flesta överens, även om det finns en och annan som predikar tålamod och betonar vikten av långsiktighet etc. Så snacket går i vanlig ordning. Det gapas hit, och det gapas dit, och alla längtar till april när det brakar loss på allvar.
Och exakt den 6 april rullar det igång. Derby i Stockholm mellan nederlagstippade nykomlingarna Brommapojkarna och ett uppenbarligen pånyttfött Djurgården – laget som uppfann fotbollen, ni vet. Och våra kusiner i söder, som var suveräna i Superettan förra säsongen (men som aldrig någonsin blir suveräna i Allsvenskan), tar emot ett IFK Göteborg som har lång väg kvar att gå innan de blir det slagkraftiga lag de fortfarande tror de är.
Sen, dagen därpå börjar kalaset på riktigt när gultröjorna från Knalleland, med gnälleröven Anders Svensson i spetsen, springer ut på plastmattan i Borås för att spela nittio heta minuter mot vårt eget Malmö FF. Ett Malmö FF som i sin tur – trots ett enda enkelt guld på ganska lång tid – saknar varje uns av ödmjukhet, och liksom lever och verkar i en värld för sig som om det vore den mest självklara sak. Vadådå, liksom. Vi är Malmö FF – vem fan e ni?
Allt det där drar igång, gott folk. Inte bara fotbollen, utan också våra ibland skeva uppfattningar och idéer om oss själv och alla andra. Så här är vi – och så är ni. Alla ståkkholmare är ena jävla snobbar. Eller trasiga tjackpundare. Som i Bajenland. Det vet ju alla. I Göteborg garvar alla åt buskis och obegripliga Kålle och Ada-vitsar, och är så där stolliga i största allmänhet. Att Helsingborg plågas av en väl dokumenterad inavel är heller inget nytt. Och att vi i Malmö är allmänt dumma och dryga, och pratar helt obegripligt är ju känt sedan tusentals år tillbaka i tiden. Osv. Osv.
På ett sätt harmlöst och till och med roligt, men också, för de som saknar den där befriande distansen och humorn, på allvar och på riktigt. Och det, om något, gör mig deppig. Jag kan ta att folk med kepsar och exklusiva sneakers springer omkring och bankar på varandra ute i lantliga miljöer, och gör det för att de tror att de försvarar sitt lags färger, eller något i den stilen. Det är en marginaliserad grupp med en udda hobby. Ungefär som fågelskådare. Eller kanske frimärkssamlare. Lite korny, så där.
Men jag kan inte förstå folk som stup i kvarten går i taket så fort de hör en ramsa eller sång som kan uppfattas som stötande. Att provocera och störa motståndarna för att vinna egna fördelar har varit en del av spelet sedan tidernas begynnelse. Man får ta det för vad det är. Det behöver inte vara ett uttryck för en verklig hållning eller åsikt. För sådan är fotbollspubliken: snabb och obarmhärtig. Den ger ingen pardon. Det ingår i själva spelet. Den ene ÄR en sopa, den andre ÄR en skit. Den tredje ÄR en brottsling, och den fjärde ÄR en fyllbult. Åtminstone under de nittio minuter som matchen pågår.
Och det är bland annat genom detta som jag älskar fotbollen: den skoningslösa kommentaren. Kanske inte alltid så väl genomtänkt eller välformulerad, men omedelbar och levande och frän. Kanske kan det vara så att vi bejakar det här irrationella som en protest mot en tillvaro som i övrigt blir alltmer tillrättalagd och förlamande korrekt. Kanske som ett andningshål.
Irrationellt och okultiverat – ja, kanske. Men dock, ett andningshål.
Och snart är det dags igen.