Blott ett lag, ett ögonblick i sänder
Jag kan önska ibland att min kärlek till Liverpool och Örebros bandylag, till exempel, hade bestått.
En gång, för rätt länge sedan, närmare bestämt i barn- och ungdomen, fanns det så många lag att heja på. Det var naturligtvis Malmö FF. Så har det alltid varit. Men det var också Leksand i ishockey. Dessa bägge lag var de stora tu. Som jag följde i vått och torrt. Det är till och med så att det har funnits perioder i mitt liv när Leksand var det lag som jag ägnade störst intresse åt. Jag skulle vilja säga att jag skäms över detta idag, men det var så många år sedan att det borde var preskriberat.
Men det fanns fler lag. I sporter som idag röner inget som helst intresse från min sida. Alvik i basket. Örebro (av alla lag) i bandy. Hellas i handboll. Dessutom naturligtvis fotbollslag ute i Europa: PSV Eindhoven i Holland; Liverpool i England; Barcelona i Spanien; Benfica i Portugal; Dortmund i Tyskland. Det fanns ännu fler lag, i ännu fler ligor. Fast jag minns inte att jag någonsin hade något favoritlag i Italien, märkligt nog.
Men nu, strax efter att ha fyllt 40 år, är det bara Malmö FF. Endast. Punkt. Jag vet inte om det beror på åldern, att jag helt enkelt inte har förmågan att engagera mig i mer än en sak i taget. Eller så handlar det om identifikation; när man var yngre så var det viktigare att passa in, vara en i gänget, och således gällde det att kunna hänga med i vilken sportdiskussion som än var aktuell. Eller är det kanske så att man till slut inser att endast det bästa är gott nog?
Den här helgen är fylld av sportsändningar på teven. Leksand spelade igår mot Malmös rödhökar. Det är engelsk fotboll, spansk och italiensk dito. Det är stiltje på mitt jobb och jag skulle kunna se hur mycket som helst av allt som visas. Men jag kommer på mig själv att det inte intresserar mig (i stället har jag scannat av Internet efter ljusblå nyheter, läst forum, tagit ut premiäromgångens startelva). Men kanske ser jag el clasico ikväll, fast jag vågar inte svära på det. Inter-Milan i morgon hade jag sett om jag inte hade varit upptagen med annat, men att jag är besviken över att missa den matchen beror nästan uteslutande på Zlatan.
En god vän sa en gång till en annan vän att ”du tycker egentligen inte om fotboll, det är HBK du tycker om”. Väl formulerat (fast jag naturligtvis för egen del byter ut HBK mot MFF). För så är det. Det är inte fotbollen i sig som är intressant, det är hur det går för mitt Malmö FF. Jag vet inte om MFF är ett substitut för något annat, men när det går bra för Himmelsblått så mår jag bra. När det går mindre bra… Ja, ni förstår. Malmö spelar en större roll i mitt liv än jag kanske vill erkänna, åtminstone för andra än mig själv. Hur skulle jag orka med engagemang i fler klubbar?
I morse konstaterade jag utan större besvikelse, efter att ha bläddrat igenom lokalbladet, att Leksand förlorade igår. När mina två forna favoritlag Liverpool och Barcelona möttes i veckan kom jag på mig själv att jag ville se mål – vem som vann brydde jag mig inte om. Handboll-, basket- och bandyresultat läser jag inte ens längre. Att Daniel Sliper kanske är på väg till Falkenberg igen eller om Bengt Madsen skulle uttala sig i sydsvenskan är bra mycket viktigare. För att inte tala om dagens nyhet att Lars-Christer Olsson ska engagera sig hos oss.
Jag kan önska ibland att min kärlek till Liverpool och Örebros bandylag, till exempel, hade bestått. Så mycket mer spännande vinterhalvåret hade blivit. Men jag inser att jag inte klarar av två kärlekar inom sporten. Det är inte så mycket att göra åt. Men å andra sidan, idag om fyra veckor har Malmö FF spelat sin första allsvenska match för säsongen. Hur det går kan vi bara spekulera i, men att det då äntligen är igång vet vi.
Väntan kommer att vara över och det har varit värt varenda ögonblick.
