Malmö tur och retur
"Man har alltid en dröm om att få komma hem igen."
Och efter nioårigt proffsäventyr bar det till sist hem igen för Anders Andersson.
90-talet var ingen lyckad period i MFF:s historia: inte en enda medalj av den ädla valören, och i stort sett ingen större seger av vikt. Och ändå var 90-talet en period då den ena stjärnan efter den andra såg sitt ljus på Malmö Stadions gröna matta.
Den 13 oktober 1991 debuterade en av dem mot AIK. Man kan fråga sig vad det var för känslor som rusade genom kroppen på den blott sjuttonårige Anders Andersson när tränaren Bob Houghton ringde upp och sa till honom att packa trunken och masa sig iväg till Malmö Stadion.
– Jag kommer ihåg hela den dagen. Jag var i Danmark med ungdomslaget på turnering, men eftersom det var så många skador i A-truppen blev jag inkallad som 14:e man. Jag kommer ihåg hur jag satt och darrade när jag käkade frukost den dagen. Jag kommer ihåg när jag satt på bänken… Allting var så spännande. Jag hade ju inte varit med om något sådant tidigare, med så stor publik och allt det där.
– Jag kommer ihåg vi ledde med 2-1 när Stefan Alvén blev skadad. Jag fick hoppa in istället för honom, och jag var riktigt nära att göra mål. Niclas Nylén slog ett inlägg från högerkanten, jag kom vid första stolpen och touchade bollen. Men Magnus Hedman, som stod i mål, räddade. Jag minns fortfarande hela den dagen. Det var otroligt häftigt.
Säsongen därpå etablerade sig Anders Andersson på allvar i A-laget, och tidigt stod det klart att han skulle bli en av de riktigt stora spelarna i Malmö FF. Men ändå dröjde det länge innan de utländska klubbarna fick upp ögonen för honom.
– Det var inte riktigt lika vanligt då som idag att man stack ut redan när man var tjugo. Visst fanns det en del som redan stuckit: Patrik Andersson, Jörgen Pettersson… Men visst, jag kände väl också efter att tag att jag var redo att sticka.
– Men lumpen kom emellan –94, och det satte lite käppar i hjulet för min karriär. Det blev en tung säsong för mig det året. Jag fick inte träna ordentligt, och det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
– Efterhand fick jag en del anbud, men inget så där riktigt konkret, men när Roy Hodgson ville ha mig till Blackburn –97 så tyckte jag det var helt perfekt och på rätt tidpunkt.
Den store Thern sa en gång att den första flytten utomlands för en fotbollsspelare alltid är tuff. Egoismen är större utomlands, menade han. Och man är tvungen att ta för sig mycket mer. Många spelare här hemifrån är nog inte riktigt på det klara med vad det är för miljö som väntar. Och tiden i Blackburn blev också en ganska tuff upplevelse för Anders.
– Just att det var Roy som ville köpa mig såg jag som ett stort plus. Det var en anledning till att jag valde att gå dit. Att ha en tränares förtroende är ofta det viktigaste, och jag hade en känsla av att han trodde på mig. Så här i efterhand tror jag att Roy hade en viss bild av nivån i Allsvenskan jämfört med den i Premier League. Han menade att det var stor skillnad, och att vi därför skulle ta det lugnt i början. Så jag fick lite tid på mig att komma in i det. Fint, tänkte jag. Det är inga problem.
– Problemet var att efter 13 omgångar så ledde vi ligan, och hade spelat fantastiskt bra. I det läget var det svårt att komma in i laget över huvudtaget. Tretton omgångar är också en lång tid att gå och vänta, så man tappar också lite i form och sådär. Plus att jag kanske var lite för försiktig, och inte så egoistisk som ofta krävs.
– Hur man agerar och förhåller sig på plan är en sak, hur man förhåller sig utanför en annan. Ibland vill man vara omtyckt av alla, också ute på plan. Men det har man lärt sig att inte tänka så. Utan det gäller att ta för sig på plan, sen kan man vara världens godaste vänner i omklädningsrummet. Den erfarenheten gjorde jag mig i Blackburn.
Efter en del diskussioner fram och tillbaka lyckades Anders komma överens med klubben om att få fortsätta sin karriär i ett annat lag. Dags att packa väskorna igen, och resan gick vidare till Danmark och Aalborg. Och den lite dystra tiden i Blackburn skulle snart te sig avlägsen.
– Jag kom dit i rätt period i livet kan man säga. Jag var i 24-årsåldern, och vi hade många andra unga spelare i laget. Det var många som tag hand om mig på ett bra sätt när jag kom till laget, och det var ett bra socialt gäng. Och sådant betyder mycket för mig.
– Sen vann vi ligan. Det betyder naturligtvis en del när man spelar i ett lag som vinner hela tiden. Och vi hade ett fantastiskt bra lag, och förlorade bara 2 matcher på en hel säsong. Så vi var väldigt starka.
– Jag kände också en otrolig kärlek från deras fans – de var väldigt positiva till mig. Kanske delvis för att jag kämpade hela tiden. Jag menar, är man i en klubb så måste man visa att man vill vinna. Det uppskattar supportrarna. Jag tror jag blev ligans mest varnade spelare under något av åren i Aalborg. Så det är jag väldigt nöjd med, säger Anders och skrattar.
Under sin tid i Danmark fick Anders smeknamnet Bette-Anders. Ett ganska träffande smeknamn visar det sig. Eller?
– Ja du… Danskarna har ingen riktig koll på läget, säger Anders och skrattar ännu en gång.
– Nej, men Bette betyder väl egentligen liten, lite satt och aggressiv och så där.
Efter en framgångsrik tid i Aalborg var det dags för en ny tur ner på kontinenten. Den 13 juni 2001 skrev Anders på för Benfica och förväntningarna var uppskruvade. Klubben hade haft stor succé med andra svenska spelare som Jonas Thern, Stefan Schwartz, Masse Magnusson, Glenn Strömberg… Det var givetvis ett oerhört äventyr som låg och väntade på Skånepågen från Svenstorp: från trygga Aalborg till den europeiska storklubben Benfica.
– Benfica är ju en gigantiskt stor klubb. Vi hade runt 4 000 åskådare på alla träningar den första månaden, och 85 000 på en träningsmatch mot Fiorentina. Det är helt sinnesjukt, och fortfarande svårt att greppa.
Men likt många andra storklubbar är också Benfica en klubb där allting kan svänga över en natt. Spelare kommer och går, tränare får foten stup i kvarten.
– När jag kom köpte klubben tjugo nya spelare. De hade fem spelare kvar från förra säsongen, och det är givetvis helt sanslöst. Det handlar mycket om klubbpolitik. De hade precis fått en ny president. De var inte nöjda och då rensade de ut totalt.
Vi hade Maniche som senare spelade i Porto, Chelsea och dessutom i Portugals landslag. Han fick spela i B-truppen. Vi hade Pierre van Hooijdonk som sedan gjorde succé i Feyenoord. Vi hade Zlatko Zahovic och Ljubinko Drulović från Porto som var stora stjärnor. Och Simão Sabrosa från Barcelona. Och Nuno Gomes kom…
– Det var ett stort lag med många stjärnor så jag var ändå nöjd med den speltid jag fick. Första säsongen spelade jag ändå 26 matcher, och efteråt har många därnere sagt till mig att jag var väldigt uppskattat för mitt spel, och att jag borde få spelat ännu mer.
– Men det är klart. Jag hade Thiago, som nu spelar i Lyon, på mittfältet som konkurrent. Jag hade Petit… Så det var inte alltid så lätt.
(Läs del II här)
