Hammarby!
Återigen levererar Hövdingen en gästkrönika som Malmöredaktionen är stolt över att presentera. Denna gång så reser vi 50 år tillbaka i tiden och platsen är Kristianstadsgatan i Malmö.
Hammarby! ”E de ett fotbollslag”? Precis den frågan ställde jag för nästan exakt femtio år sedan. Till "min" gård hade det som tillfällig gäst kommit en exotisk fågel. Det var en kille i min ålder som bodde långt, långt bort från Malmö IP och som sådan naturligtvis en beklagansvärd figur. Han var från Stockholm och därför på förhand självklart utdömd som "mallig". Eftersom så gott som hela mitt liv då som nu upptogs av fotboll så var mina första ord till honom självklara "Håller du på AIK eller Djurgården?". Hans svar "Jag håller på Hammarby" Det var då jag med fågelholksmin fällde exakt den där meningen "Hammarby! E de ett fotbollslag?"
På Malmö IP på den tiden var jag bekant med lag som Milan, Liverpool, Glasgow Rangers, Wacker Wien, Partizan Belgrad, Sporting Lissabon, ja ända från Brasilien kom Flamengo och förtjusade oss. Från allsvenskan återkom ständigt lag som IFK Göteborg, Norrköping, AIK ,Djurgården mfl. men Hammarby, nej aldrig. Såsom malmöbo med självklar allsvensk status läste jag inte heller tabeller under den serien, alltså existerade Hammarby inte i min lilla sinnevärd. Men där stod en mallig stockholmare och lärde mig som kunde allt om fotboll att Hammarby minsann hade spelat i den allra första allsvenskan 1924-25 låt vara med en sista plats som resultat.
Senare i livet flyttade jag själv till Stockholm/Solna där jag fick AIK som det geografiskt sett närmsta elitlaget i fotbollsvärlden. Det blev många besök på Råsunda. Ibland tog jag mig också till stadionborgen för att efter en vandring genom det burgna Östermalm följa AIK:s tvillingklubbs matcher.
Men så plötsligt en dag på sextiotalet fick jag för mig att för första gången gå och titta på det laget som jag en gång i tiden inte hade trott på att det existerade.
Hammarby hade kommit upp i allsvenskan, det var en ruggig, mörk, kall, blåsig höstdag. Efter en lång resa från Solna med buss och tunnelbana hittade jag mödosamt fram till Johanneshov där Hammarby då spelade sina matcher. Vem laget mötte har jag glömt. Hur spelet var har jag glömt. Men en sak glömmer jag aldrig. Varför satt jag där i höstrusket och trivdes? Jag såg en match mellan två lag som betydde väldigt lite för mig. Men varför började jag att känna mig så underbart upprymd? Det var något konstigt osvenskt här, något som jag tidigare aldrig upplevt. Mina grannar pratade med mig ,här fanns en positivism och glädje som var påtaglig. Man jublade över varje boll som gick det egna lagets väg, man älskade verkligen sitt "Bajen" oavsett resultat. Här var det kul, hit måste jag ta mig fler gånger. Långt senare i livet besökte jag för första gången kvarterskrogen Kvarnen före en match mellan Hammarby och Landskrona Bois. Trots min skånska dialekt och som misstänkt Boissupporter har jag aldrig haft så roligt före en fotbollsmatch. Jag var där i god tid före matchen, upplevde hur stämningen steg som ett crescendo värdigt Ravels Bolero. Utkommen från krogen omfamnar mig en vilt främmande medelålders man med orden "Titta ,är det inte underbart, här spelar världens bästa fotbollslag" och jag tänkte, var det kanske han från gården i Malmö.
Hammarby har blivit för mig ett lag som jag betraktar som min vän, inte min älskling där finns bara plats för ett lag. Men det är inte själva laget, som visserligen från och till har spelat en teknisk underhållande fotboll med stora profiler som jag gillar. Den ojämförligt största profilen som iklätt sig Hammarbytröjan är naturligtvis "Nacka" . "Nacka" som rätteligen har förärats en staty där han hörde hemma i livet. Jag menar att MFF borde ta lite av Zlatanpengarna och på motsvarande vis hedra vår stor profil Bosse Larsson. Nej min vänskap till Hammarby har helt klart att göra med publiken. Sveriges absolut bästa, ja även internationellt måste Bajenpubliken inta ett topplats. Denna trogna publik som alltid år efter år får uppleva nerflyttningshot, som alltid möter upp mangrant, som även på "slipsläktaren" håller stämningen på topp, men som aldrig någonsin fått uppleva att bli svenska mästare. Det var så nära i slutspelsfinalen 1982 mot IFK
Göteborg. Det var så nära att det onämnbara inträffade som en Hammarbyare skrev i deras gästbok också för några år sedan när Hammarby krigade länge och väl i toppen. Det är så att om det skulle vara så illa att MFF inte blir svenska mästare varje år i framtiden så är det just Hammarby som jag unnar det mest av alla lag. Men det verkar som Hammarby för evigt kommer att vara lillebror till tvillingklubbarna.
På söndag är det alltså dags för ett möte mellan MFF och Hammarby. Knappast vad man menar med en klassiker. Ett möte mellan två historiskt sett helt olika lag. "Upp och ner Hammarby" mot det fram till senare tid tunga "Betonghäcks-MFF" som i många år betraktat en andra plats som ett misslyckande.
Detta "betonghäcks-MFF" som har skapat sådana som jag. Gnälliga gubbar som aldrig är nöjda. När jag på söndag tar plats på läktaren, dock utan slips, bland de andra surgubbarna som representerar den malmöitiska fotbollskulturen så ser jag framför mig det unga MFF-supportgardet. Klacken som består till största delen av ungdomar som ännu inte blivit borskämda. När jag ser er och följer er förhoppningsvis framgångsrika kamp mot "Bajenfans" så hoppas jag att ni en dag också får ta plats på huvudläktaren och vara riktigt härligt genuint malmöfotbollskulturellt gnällgubbiga, dästa av framgångar. Det är faktiskt ett privilegium att ha fått bli en fotbollsgnällgubbe. Jag vet också att mina tankar någon gång under matchen går till den där "malliga" söderkisen som vågade komma till ett MFF-fäste som en arbetarstadsdelsgård på Kristianstadsgatan var 1951 och med en lycklig min påstå sig hålla på Hammarby. Och då vet jag också att jag aldrig mer kommer att yttra. "Hammarby! e de ett fotbollslag?
Hövdingen
