Så ska det låta
Om Staffan Lindeborgs poetiska ådra, en offside Pavarotti och ljudet av krossade fönster.
Ibland fungerar man som en hund, och kan höra ljud som ingen annan reagerar på. Ett tillslag på en fotboll och jag rycker till, stannar upp för att se var det kommer ifrån. Ett dovt studsande mot en garagedörr och jag ler fånigt för mig själv. Normalt funtade människor promenerar vidare till synes oberörda. Det kan vara ett handikapp, och det kan vara en tillgång, det där örat för fotboll.
Alla fans till Staffan Lindeborg känner förstås till hur han beskrev Tysklands kvitteringsmål mot Rumänien i fotbolls-EM 2000: ”Det sjöng om det där vänsterskottet!” Lindeborg droppar ett av de många ljud som kan genereras av en fotboll. Citatet inbegriper en metafor till musik, vilket tycks vara väldigt populärt när man vill beskriva fenomen kring fotboll. På frågan ”Vad betyder fotboll för dig?” svarade författaren Ernst Brunner någon gång: ”Bollsinne – känsla för bollen är musikalitet”.
Det är möjligt att detta kan kopplas till ett vanligt ljud bollen är upphov till, nämligen studsandet. Det är ju ofta monotont och taktfast, och för tankarna till trumtakt eller kanske en basgång. Lika troligt är det är ett försök att sätta fotbollen i ett kulturellt ”högre” sammanhang. Det är ju som bekant inte många som behagar sätta fotboll på samma piediestal som teater, poesi eller musik.
Personligen är jag liknelseberoende och metafornarkoman, och älskar dessa slags ordvrickningar. Däremot skulle jag gärna se mer av det omvända förhållandet. Föreställ er någon som spelar trummor som en vänsterytter, eller ett musikstycke kompakt som en seriefinal i korpen. En Pavarotti som är klart offside, eller en krönika poetisk som en bicycletas.
Det är förresten inte bara jag som lystrar till ljud av fotboll, fotbollarna lyssnar andäktigt själva också. I ett skyltfönster till en stereobutik i Malmö såg jag att man marknadsförde hörlurar med hjälp av en fotboll. Hörlurarna var placerade på bollen, som på så sätt fick åskådliggöra ett huvud. Det slutliga beviset på att fotbollar bär på mänskliga egenskaper, i det här fallet då den lyssnar på musik (eller var det kanske Sportradion).
Fotbollsljuden finns överallt, i läktarsånger och vrål från Norra, genom högtalarsystemens torra sponsorbudskap och pissiga skvalmusik, domarens skärande visselsignaler eller Juniors klockrena ribbträffar. Men de återfinns också vid mer oväntade, lekfulla tillfällen. Där det finns en fotboll kan man nästan alltid sluta sig till att det finns en krossad glasruta i närheten.
När jag gick på mellanstadiet krossade vi ibland fönster med avsikt, och det var (nästan) alltid vattentätt att skylla på bollspelet. Det var något speciellt med ljudet det åstadkom. Max Lundgren, som har beskrivit de flesta fotbollsrelaterade känslor man kan komma på i sina böcker, har förstås en passage också om detta: ”När jag började lira fotboll var det på bakgatorna i Landskrona. Vi va nog nåra riktiga busfrön. Gud vad vi knäppte många fönster!” (Kris i Åshöjdens BK). Det är jävligt skönt att veta att man inte är ensam om dessa tilltag.
En förklaring till denna världsomspännande vandalism är förstås fotbollens magiska dragningskraft på många av oss. Den uppslukar oss så pass mycket att allt annat blir perifert. Sinnena är fullt upptagna med att fokusera på fotbollen, ingenting annat än fotbollen, och bara fotbollen. Vi vaknar inte upp förrän ljudet av krossat glas når öronen. Ni vet den där overkliga känslan när ljuden återvänder igen, sekunden efter slow motion-sekvensen i skallen. När Niklas Skoog tryckt ner två försvarare i gräsmattan och sekunden senare tryckt upp bollen i nättaket. Tusentals människor befinner sig under samma mikroskopiska ögonblick i ett slags svart hål, en kort knäpptyst inandning. Sedan ljudexplosionen. Typ såna tillfällen.
