Måndag morgon: och cirkusen kring Zlatan snurrar vidare
Zlatan är tillbaka, och de gamla motsättningarna är avklarade. Men svensk press har liksom bestämt sig - Zlatan ÄR en skurk.
Zlatan är tillbaka i landslaget, och det är naturligtvis en nyhet av kolossalformat. Rosengårdssonen Zlatan, som ju haft mage att tacka nej till landslaget ett tag, har löst konflikterna med duon Lagerbäck/Andersson och springer därför i ögonblicket omkring med toppluvan på huvudet i någon regnig Londonförort för att förbereda sig inför den stundande EM-kvalmatchen mot Nordirland.
Han gör inte så mycket väsen av sin tidigare frånvaro – han vill bara spela boll och ha det kul. Han har heller ingen vidare lust att diskutera vad det var som fick honom att skita i landslaget ett tag – han vill bara spela boll och ha det kul. Frågorna om han blivit påverkad av faderskapet känner han inte heller för att kommentera (kanske handlar det om att en alltid påpassad Zlatan försöker värna sin familjs integritet) – han vill bara spela boll och ha det kul.
Allt det där är väl egentligen inte så svårt att förstå. Här har vi en naturbegåvning som skulle få vilken jävla förbundskapten som helst att slå volter av glädje. Här har vi en trollkarl som kan göra det omöjliga med bollen, och som sannolikt redan skulle ha varit helgonförklarad i långt de flesta nationer runt omkring. Här har vi en gigant som vi egentligen bara skulle lära oss att njuta av så länge det varar – skit samma hur verbal eller inte han är. Varför inte bara unna honom att vara den han är? Varför inte bara låta det stanna vid det?
Men i Sverige… Icke, sa Nicke. Här skall han ställas till svars för allt och ingenting. Journalisterna ondgör sig över att han inte vill dansa efter deras pipa. De kan inte smälta att han hävdar rätten över sitt eget liv, och ställer upp villkor för hur deras relation skall se ut.
Jag menar, han vill bara vara ifred. Hur svårt kan det vara? Och vem är alla dessa Olssons, Gatus, Majlards, Wegerups etc. som kräver att Zlatan skall dansa efter deras pipa, och ta på sig en roll som han vare sig känner för eller måhända är särskilt bekväm med. Killen vill bara spela boll. Lattja och ha det kul. På sitt sätt. Och på sina villkor. Det har räckt hela vägen från Malmö FF till Inter via Ajax och Juventus.
Men se, det går inte för sig. Istället skall han ställas till svars för än det ena, än det andra. Wegerup menar att Zlatan är en egotrippad diva och att han, med sin tystnad, ”ger rasisterna ny ved till brasan”. Zlatans ignorans är således, menar denna knäppgök, en förklaring till rasismen i det här landet.
Vad hon anser sig om sig själv är väl alldeles uppenbart med formuleringen: ”I blågul tröja med landslagets emblem satt Sveriges största fixstjärna och var oförskämd mot ett 30-tal av landets främsta sportjournalister.”
Om Wegerup nu betraktar sig själv som en av det här landets främsta sportjournalister så borde hon ha psykologisk insikt nog att förstå att människor är olika. Det finns inga mallar som man bara sådär utan vidare kan klämma in folk i. Vissa människor behöver ett annat utrymme, så varför inte bara ge dem det?
Sydsvenskans Gatu är väl något mer sansad i sin bedömning, men också hon tycks förbise detta enkla att människor är olika, och att inte alla känner sig bekväma med att ha ett knippe mikrofoner hängande under hakan i parti och minut. Hon refererar till Anja Pärson och Kajsa Bergqvist och deras kärnfulla uttalanden, men glömmer helt bort att alla inte kan vara som dem.
Än mer absurt blir det när det är pressen själv som dikterar villkoren och drar upp riktlinjerna för vad som är ett riktigt beteende. Kanske skulle de vända fokus mot sig själv någon gång då och då, och fråga sig själv hur rimligt det är att just deras idé om rätt och fel per automatik gäller för resten av de omkring nio miljoner människor som bor i det här landet.
Nej, hela diskussionen om Zlatan, så som den förs i pressen just nu, är en gigantisk parodi på god journalistik. Att ”landets främsta sportjournalister” själva inte förstår det säger mer om dem än om Zlatan Ibrahimovic.