Börén, Edström och Rocky Balboa
"Matchtröjan snurrar just nu runt i tvättmaskinen. Egentligen brukar jag tvätta den kvällen innan första tävlingsmatchen för säsongen..."
Lördag morgon. Ledig och utsövd, för en gångs skull. Nybryggt kaffe i koppen, tidning på bordet och orgeljazz i högtalarna. Solen strålar in i köket och det gör mig inget hur uppenbart smutsiga fönstren är. Där ute kvittrar fåglarna och Motalaborna strosar kring Torget med solglasögon och dunvästar. Våren är här, efter mycket möda och stort besvär.
En vecka kvar till premiär och allt är som det ska vara. Helsingborg vill ändra på reglerna så att de kan vinna, AIK kommer att spela både hemma och bortamatcher på Råsunda så att de kan vinna och Malmö FF har den på pappret starkaste truppen, i år igen, så att de kan vinna.
Snart är det dags. Som vi har längtat efter att återigen låta livet kretsa kring fotboll på undermåliga planer, sånger från misskötta läktare och att frukta ett lag från Gävle. Fokus kan äntligen flyttas lite från att behöva försvara Zlatans tre (eller var det två?) matcher långa bojkott av landslaget. Folk förstår ju ändå inte hur jag kan jämföra det med att Henrik Larsson sade Nej tack till ett helt EM-kval. Medan journalister och vanliga Svenssons tjafsar vidare är killen som tydligen har mest att bevisa av alla svenskar på väg mot sin tredje (eller är det fjärde?) raka ligatitel ute i Europa.
Det finns fler saker som är svåra att begripa. Som att Michael Jackson snart är 50 bast. Eller hur lång tid det tog DN:s Johans Esk att hitta en koppling mellan Fredrik Ljungberg och Ola Salo. Och att Jari Litmanen faktiskt spelar med Malmö FF.
Matchtröjan snurrar just nu runt i tvättmaskinen. Egentligen brukar jag tvätta den kvällen innan första tävlingsmatchen för säsongen, men jag åker på semester till fjällen imorgon och kommer därför att missa matchen. Ja, jag vet, det är orutinerat och dålig planering av mig.
Kanske är det bara något jag fått för mig, men när jag surfat runt på olika Malmö-forum tycker jag mig märka en stämning som är både ödmjuk och hoppfull. De dryga och överdrivet kaxiga inläggen om att MFF ska vinna Allsvenskan lika enkelt som Ralf Edström får en rubrik i Aftonbladet, är inte så många. MFF: are anno 2007 verkar ha kommit till insikten att de senaste säsongerna har vi inte varit bäst, inte ens bra. I år har laget chansen att börja om med en intakt trupp och tränare, och de flesta fansen verkar främst vara tacksamma över att faktiskt ha ett lag att älska och stötta. I år kräver vi inte guld i första hand, däremot hjärta och engagemang av det lag som vi ser som vårt. Men, som sagt, det kanske bara är något jag fått för mig.
Hur tabellen än ser ut i slutet av oktober, kan vi räkna med både stunder av lycka och ögonblick av sorg under det kommande halvåret. Sådan är fotbollen, och det är därför så många blir beroende av den. Ett stolpskott, en felaktig offsideavblåsning eller en knäskada på en nyckelspelare kan sänka livsglädjen hos vilken supporter som helst. Som tur är andra sidan av myntet så mycket ljuvligare.
Det finns en trappa som ligger på vägen mellan min bostad och puben där jag brukar se Malmös matcher. Att gå uppför den efter en förlust är tungt, så tungt. Efter en seger däremot, kan jag för ett ögonblick få för mig att jag är Rocky Balboa och rusa upp för alla stegen och sträcka armarna i vädret när jag nått toppen. Jag vet fortfarande inte om någon har sett mig en sådan kväll, men det får väl gå i så fall. Om en vecka kan jag få göra det igen, och jag kan knappt bärga mig…