Malmö-Elfsborg: Topp 5
När ens bästa vän är elfsborgare (vars namn är Jan-Ove och är en del av den röda tråden i denna artikel) och man bor i en stad som invaderas av boråsare från påsken fram till surströmmingspremiären, så är det något speciellt att se MFF spela mot Elfsborg. Magnus Johansson rankar här sina fem favoriter på 2000-talet.
5. 22/2 2004. Plats: Anderslöv. MFF-IFE 2-3
Kaffetermosmatch
Ja, ni läser rätt. En förlust kommer med på listan. Och det är inte för att vara vänlig mot motståndarlaget, som den här matchen rankas som nummer 5. Inte heller spelmässigt var det mycket att hänga i granen. I Malmös laguppställning fanns på grund av många skador bland andra pojkspolingar som Jocke Nilsson, Behrang Safari (som anfallare) och Darko Lukanovic. Den sistnämnda fick sig efter matchen en hyllningskrönika skriven av undertecknad, en krönika (mina kinder är ännu röda av skammens rodnad) som handlade om likheterna mellan Darko och en viss Zlatan Ibrahimovic…
Det var ändå en härlig dag. En iskall vind drog förvisso in över planen, men solen sken och det var min första försäsongsmatch på evigheter. Kaffetermosen tömdes på en halvlek och de medhavda smörgåsarna smakade så fantastiskt bra som de bara gör utomhus. Spelet var inget vidare, men det var som sagt försäsong och många unga spelare i laget. Jag hade full förståelse. Dessutom fick jag trots allt jubla två gånger. Det var en förlust som inte gjorde mig ont.
När matchen var slut och vi genade över planen passade Jan-Ove på att gratulera glada elfsborgsspelare. Hur skulle de kunna veta att denna betydelselösa seger skulle bli årets enda mot Malmö FF? Och att de skulle få lämna Malmö Stadion drygt åtta månader senare för att komma undan guldfirande MFF:are.
4. 19/4 2004. Plats: Ryavallen. IFE-MFF 1-5
Afonso visar sin klass
Omgången innan hade Malmö krossat Örebro med 5-1 hemma på Stadion. Ingen trodde väl på en repris borta mot Elfsborg. Framför allt inte med ett taffligt spel de första 25 minuterna samt ett tidigt baklängesmål. Men sen började Afonso-show. Först 1-1 på en läcker frispark, därefter stressade han en elfsborgsback att göra hål i luften i stället för att sparka undan bollen och vips stod det 2-1, och avslutningsvis ännu en läcker frispark till 4-1. Den här dagen gjorde Afonso i princip vad han ville med bollen och motståndarna.
Daniel Majstorovic gjorde 3-1. Dagens sista mål gjorde Patrik Andersson efter en hörna. Glädjen efteråt från hans sida gick inte att ta fel på; en tjurrusning fram mot den himmelsblå klacken, det var som om han ville ta alla i famn.
Efteråt i bilen hem: Jag ringer redaktionskollega Welinder och redogör för matchen. Säger att det märkliga är att MFF inte ens spelade särskilt bra idag. Så var känslan. En känsla som inte delades av Jan-Ove, som helt frankt ber mig hålla käften, inte riktigt på humör att höra att hans lag utklassats av ett lag som inte spelat sin bästa fotboll.
3. 16/4 2001. Plats: Ryavallen. IFE-MFF 0-2
Invasionen av McEwan´s
Malmö FF var tillbaka i allsvenskan och hade startat detta års allsvenska med att vinna hemmamatchen mot AIK med 2-0. Nu väntade ännu en svår match, men Malmö vann till slut, trots vissa problem, ändå med 2-0. I anfallet spelade MFF med Zlatan Ibrahimovic och Mats Lilienberg. Samba-Erik var planens dominant, som jag minns det. På det centrala mittfältet jagades gulsvarta spelare av Peter Sörensen. Målen gjordes av Joseph Elanga och Jörgen Ohlsson. Hallå, tidskapsel nån?
Men det är inte vinsten i sig som ger denna match en topp tre-placering, utan invasionen av McEwan´s. McEwan´s, för er som inte var med, var en pub/restaurant i centrala Borås. Det var sagt att MFF Support och Guliganerna skulle festa ihop just där inför matchen. Jan-Ove och jag tog oss dit i god tid innan matchstart. Där fanns ca 23 personer, och jag bidrog till att vi nu var två stycken himmelsblå i lokalen. Visst var det trevligt och ölen var god, men var höll stämningen hus?
Stämningen kom in genom dörrarna någon halvtimme senare. Det började med avlägsen sång som närmade sig och blev allt mer högljudd. Till slut var det som om en tsunami rullade in mot oss inne i den mörka puben, och till slut slogs dörrarna upp och några hundra himmelsblå supportrar klev samtidigt och samsjungigt in och TOG ÖVER McEwan´s. Det var en enastående uppvisning i supporterskap, och några boråsare erkände efteråt att detta var det jävligaste de varit med om. I positiv mening.
2. 22/10 2001. Plats Malmö Stadion. MFF-IFE 3-1
Fantastiska Jörgen Ohlsson
Optimismen som hade frodats på våren samma år, var nu förbytt i en närmast bottendjup pessimism. Micke Andersson hade börjat använda en tombola för att ta ut startelvor och MFF hade sjunkit som en sten i tabellen. Minst en poäng, fast helst tre, mot Elfsborg denna iskalla kväll var i stort sett nödvändig för att slippa degradering på nytt. Allt, jag betonar, allt stod på spel.
0-0 i paus. Niklas Skoog gjorde 1-0 och det började se ljust ut. Fram tills Andreas Drugge gjorde 1-1 och Elfsborg tog över spelet. Ett gulsvart ledningsmål hängde i luften och 10 spelare i Malmö FF såg så rädda ut för att förlora att de inte verkade våga vinna. 10 spelare alltså. Som tur var fanns det en elfte också, och hans namn är Ohlsson, Jörgen Ohlsson. När klockan började ticka mot 90 minuter och allt syntes lika svart som himmelen och Elfsborg var bara en suverän räddning av Jonnie Fedel från ett ledningsmål, klev han fram och räddade föreningen Malmö FF. Jag ser det än idag när jag vill, jag ser det i slowmotion, jag ser hur Jörgen Ohlsson bryter sig fram vid mittlinjen och tar bollen från en elfsborgsback, kommer fri med målvakten, rundar honom, skjuter bollen mot mål, i mål; jag finner mig själv stående på Södra sittplats med hela höstens ångest på väg ut ur min kropp genom munnen i ett vrål, ett jubel, nära tårar.
Den kvällen var månen full, och Malmö FF hade börjat sin väg mot toppen igen. Allt tack vare en man vid namn Jörgen Ohlsson.
1. 30/10 2004. Plats: Malmö Stadion. MFF-IFE 1-0
GULD!
Allt som finns att säga om denna dag är nog redan sagt. Ni kommer ihåg förutsättningarna, hur MFF var tvungna att vinna och Halmstad BK var tvungna att tappa poäng hemma mot IFK Göteborg. Och ni kommer ihåg hur det gick. Ni kommer ihåg glädjen, den besinningslösa euforin. Ingen bryr sig om hur spelet såg ut - kommer man ens ihåg det? Det är sekundärt. För ni minns Skoogs straffmiss, Höilands mål på returen, gastkramningen fram till slutet, de ideliga blickarna upp mot resultattavlan där det inte fick blinka för mål för ett halländskt lag. När det inte blinkade till och drygt 27 000 människor bara väntade på domarens guldsignal. Och signalen kom, och samtidigt med det det första guldet på 16 år.
Allt som finns att säga om denna match är nog redan sagt, men minnena behöver inga ord.