Ernst rapporterar...
...om ett in i helvete vackert Malmö och dess så in i helvete vackra fotbollslag.
Vissa dagar är Malmö stad så in i helvetes vacker att man vill lägga sig ner och dö. Man är färdig. Klar. Finns inget mer att se. Kanske är solen sakta på väg ner över Öresund, det är för en enda gångs skull vindstilla och luften är klar, kall och hög som en snut på häst. Eventuellt cyklar man genom stan och ingenstans hittar man någonting annat än kärlek i sin allra renaste, ursprungligaste form. Sofielund med sin engelskinspirerade småhusmiljö, Möllan med sin omättliga aptit på liv och rörelse och Pildammarna med sin nästan oförskämda friskhet. Möjligtvis är man ledig, har lämnat ungarna i grannfruns försorg och är på väg att kolla på FF:s träning.
Idag var en sådan dag.
Det första man hör när man närmar sig Stadionområdet är Patrik Anderssons stämma; likt en malmklocka ljuder den över nejderna. Skönt. Eftersom vi haft tio år av fotbollsspelare med tystnadsplikt. Där kommer han att göra sin största insats, tror jag. Och han snackar verkligen hela tiden. Berömmer, rättar till misstag, bestämmer. Ibland peppar han sitt lag som den riktigt snälla pappa han ju är; ibland ryter han ut order likt en elak löjtnant.
Ibland tänker jag att det hade varit kul med en lite mer flärdfull tränare. En som hade förespråkat roliga lekar och lattjigt tvåmålsspel så ofta som möjligt. För det är ju ingen hemlighet att många av Prahls träningar är astrista. Verkligen astrista.
Idag är det försvarsövningar. Och efter försvarsövningarna så tränar laget på att pressa bollhållaren och flytta motståndarlagets bollinnehav till ofarlig mark. Därefter är det försvarsövningar. Drickapaus. Nya försvarsövningar. Sen avslutas alltihop med försvarsövningar. Det är inte precis glamrock vi står och kollar på.
Närvarande idag: Asper (helt frisk), Moberg, Holgersson (går för fullt igen), Elanga, Daniel, PA, Olof, Thommie Persson, Fuxberg, Daniel Sliper (tror jag), Tobias Nilsson (återigen: tror jag), Nilsson-Guiomar, Afonso, Mattison, Joakim Nilsson, Safari, Igor, Darko, Yngvesson. Efter ett tag anländer Joel, Tomas Olsson och Jon efter sina rehabpass.
Ej närvarande: Skoog (landslagsuppdrag), Höiland (dito, fast för lusekoftorna), JO, Grahn, Lolo. Driss och Bovar kan vi väl räkna bort nu, va?
En tänkt startelva till träningsmatchen mot Elfsborg på söndag tar form. Asper - Elanga, PA, Daniel, Olof - Safari, Mattison, Afonso, Joakim Nilsson - Darko, Igor.
Jo, jag misstänker att Skoog petar Darko. Och så väntar väl PA med sin debut ännu en vecka och då går ju Olof in i mitten och Höiland tar hans plats som högerback. Nästan hela träningen idag ägnar Prahl åt en man: Afonso. Han blåser av spelet ofta, går fram och pratar med Afonso, förklarar hur han ska spela. En sak är i alla fall säker: Afonso kommer att spela i mitten i MFF. Det finns inte en chans att Prahl flyttar på honom. Och det är som att han har bestämt sig nu: Afonso ska spela i mitten och nu ska han bara drillas in i rollen så att han blir bäst på sin position i allsvenskan.
Och det där med att Prahl inte släpper fram unga talanger: han matchar Safari och Joakim Nilsson stenhårt. Och nej, det beror inte bara på att vi har en massa skador på mittfältare. Han har gett dom chansen och dom har tagit den, bägge två. Är man tillräckligt bra så får man sin chans.
Vi får en liten stunds tvåmålsspel i slutet. Afonso gör mål på samtliga skott utifrån. Alla är de hårda, låga, precis intill stolpen. Omöjliga att ta. Och han avlossar dom utan förvarning. Bäst på plan är Daniel; det är som han växt med PA bredvid sig. Roligt är det när han byter med Nilsson-Guiomar för att vila sig, men byter tillbaka bara ett par minuter senare (utan att Prahl gett order om det) för att "jag är så sugen, jag måste spela!". That's the spirit! Mattison gör också mycket bra ifrån sig. Hetsad av Afonso och ett gäng ynglingar så tycker jag att han har lyft sig ett par snäpp.
Ändå står jag där och saknar Peter Ijeh, den dödligaste strikern allsvenskan vilat ögonen på de senaste 25 åren. Tänk om vi hade haft kvar honom i laget! Då hade de kunnat buda ner Fettots pokal innan första matchen. Nu måste vi vänta på den ända tills oktober.
Precis mot slutet upptäcker jag en gammal MFF-bekanting vid staketet. Stefan Alvén. Habil och spelande men kanske något vek ytterback med fin vänsterfot. Var hos oss mellan 1991 och 1995. Sen gick han vidare till Djurgården och Norrköping och för två år sedan la han skorna på hyllan. Jag går och fram och frågar vad han gör här. Han är på semester. Och så är han, visar det sig, gammal barndomsvän till vår assisterande tränare Patrik Johansson. Vi pratar ett tag. Det är bara två spelare kvar från hans tid: Jörgen Ohlsson och Patrik Andersson. Stefan utbildade sig till jurist under fotbollskarriären. Jobbar nu i centrala Stockholm. Jag frågar om han går och ser på fotboll fortfarande. Jodå. Mest Djurgården, såklart. Inte AIK, då, undrar jag. Då skrattar han bara. Sen nickar han med huvudet mot Patrik Andersson och säger: "Det märks att han kommit hem för att vinna guld. Patrik skulle aldrig kunna göra något halvdant".
När jag står och låser upp min cykel för att bege mig hemåt igen så står Prahl och pratar med unge herr Melvin Mattison. MFF bygger för framtiden?
