Håkan Lindman - en stor man för de största matcherna
Himmelrikets gästskribent Jon Nordström har gjort en djuplodande intervju med MFF-legendaren Håkan Lindman.
Håkan Lindman är spelaren som bara fanns där. Helt plötsligt. Fyra år under Roy Hodgson lyckades han trots kanske mer namnkunniga spelare runtomkring sig alltid vara en stöttepelare i ett MFF på högvarv.
Till början tänkte vi alla till mans: vad är det för ”Masse-look a like men med en något mer lockig hårman, sedermera ackompanjerat av ett klassiskt MFF-skägg i Sjöberg- Puskas- och Kent Jönsson-anda”?
Kanske var detta den lilla detalj som slutligen fick oss att kapitulera inför denne GAIS-import som landade på vår bördiga mylla våren 1986 efter en kortare sejour i dåvarande division 2-laget Karlstads BK? Eller är det bara jag som vill få det att verka så då jag under en lång period gick under mitt alias Håkan Lindmans Skägg på forumet?
Låt oss lämna min obetydliga person för att istället med lupp och Sherlock Holmes-hatt ta reda på mer om denne både bildlige och bokstavlige MFF-gigant.
Jag får tag i hans nummer via nätet och blyg (moi?) som jag är skickar jag en förfrågan via sms om han vill ställa upp för en intervju för Himmelriket.
-Självklart ställer jag upp för MFF, men jag kan inte spela ;-), lyder det snabba svaret. Du kan ringa när det passar dig, tillägger han.
-Hej, Håkan har du tid nu, frågar jag när jag andäktigt ringer upp Karlstadbon sedan 15 år tillbaka?
-Javisst, jag ska bara ta med mig en kaffe ut och sätta mig även om det inte är så varmt ute längre.
Helt ok, för mig, tänker jag och påbörjar min något improviserade intervju. Perioden kring Håkans värv i föreningen sitter där den ska och om det är något jag inte minns får vi hjälpas åt. Jag har smitit ut i vilrummet på min arbetsplats och den fadda miljön kontrasterar bjärt mot den Karlstadsol som numer oftast blänker på vår forne guldmakare.
Äran är enorm och jag har inte pratat med en MFF-legend sedan jag fick Puskas autograf hösten 1979. Håkan undrar varför jag ringer från Stockholm och undrar kanske om detta är ett practical joke. Jag känner mig tvingad att förklara att jag är född i Malmö och att vi gärna skulle vilja ha in en intervju med honom innan helgens drabbning. Jag undrar hur hans karriär har sett ut i detalj.
- Jag har faktiskt spelat i alla landslag utom A-landslaget men så gick det inte heller så bra för dem under de åren jag var som bäst heller, skrattar Håkan på sin ännu förhärskande göteborgska och lindar in en viss kritik mot dåtidens förbundskaptener.
- Hade Roy varit ledare under den tiden så kanske jag hade fått vara med men det gäller att ha tur och att den som för tillfället leder laget tycker att man är absolut bäst. Under OS 1988 hade jag inte den turen även om jag tycker att det var givet att jag och Martin (Dahlin) skulle ha fått spela tillsammans då vi kände varandra utan och innan. Det var hursomhelst en fantastisk upplevelse.
Någon match i A-landslaget blev det inte för Håkan men däremot som sagt två SM-guld och fyra Allsvenska seriesegrar under Roy Hodgson.
Jag frågar lite hur det kom sig att han kom till MFF och hur hans karriär hade sett ut innan.
- Jag började som ung i GAIS och gick hela vägen upp i A-laget som libero. När jag så blev skadad testade tränaren Bosse Falck (ni vet han som brukade krossa sina klockor mot spelarbåset) mig som forward när jag gjorde comeback.
- Jag hade väl egentligen tänkt varva ner i Karlstad men jag fick en ny skjuts med MFF. När vi kvalade till dåvarande superettan, division 2 , mot Kirseberg i Malmö så fanns Roy och Tord Grip på plats och de gillade vad de såg. Tord hade jag dessutom haft som förbundskapten i pojklandslaget tidigare.
Det blev ingen omedelbar succé för Håkan men han fick i alla fall spela från start mot Norrköping på våren och det var en 90-minutersdebut på Malmö Stadion som hette duga. Tre mål i 3-0-segern var ett faktum och även om det inte räckte för att flytta på Lasse, Björn eller Masse den säsongen så visste både MFF-publiken och Roy/Tord att den gamle makrillen hade visat sig vara en fin fångst.
1986 fortsatte med sporadiska inhopp i sann MFF-anda, lite likt den som Liverpool brukade praktisera på 70- och 80-talet; först något år i reservlaget innan det var dags att leverera i A-laget.
- Vi hade en fantastisk stämning i laget, säger Håkan. Det var professionellt och seriöst rakt över och vinnarmentaliteten satt i väggarna från både Eric Perssons och den dåvarande ordföranden Hans-Cavalli Björkmans framgångsperiod i klubben. Jag kände det då och även nu när jag pratar med dig att jag sträcker på ryggen. Det är en stark känsla. Bara en sådan sak att prata med Kjell Rosén!
- Det var tuff konkurrens om platserna och ibland kunde vi kapa varandra riktigt fult på träningarna. Vi kanske inte var kompisar mer den dagen men sedan var det ok dagen efter. Just 1986 var en fantastisk årgång med många spelare som stod på sin absoluta topp som spelare.
- Jag kände mig nästan lite som Fimpen när jag gick ut på planen med spelare som Ingemar Erlandsson, Hasse Borg, Janne Möller, Kent Jönsson och Magnus Andersson. Vi hade en grym Vi-känsla under Roy och Tord.
Vördnaden vibrerar genom telefonen och jag tycker mig höra en mycket stolt och tacksam Håkan Lindman som fick vara med om en svenska fotbolls starkaste framgångsperioder något lag mäktat med.
Jag orkar/vill inte gå in på Håkans något prematura slut som spelare i MFF med honom när hans knän inte längre orkade med och många timmars slit på testcykeln inte kunde hindra ett ofrånkomligt stopp på karriären.
Det är inte något han verkar vilja utveckla själv heller. Sista allsvenska målet från Håkan kom mot DIF i en betydelselös match på ett ödsligt Råsunda 1990 bortemot Norra Läktaren, inför mig själv och 2-3000 andra åskådare.
Håkan åkte upp till Karlstad efter säsongen 1991 då han inte spelade en match. Där han var tränare under sex år på division två- och tre-nivå innan han under en period även tränade sin son som spelar i värmlands största fotbollsklubb FBK Karlstad.
Någon direkt vilja att bli tränare igen verkar inte finnas men han skulle gärna vilja finnas kvar runt omkring en förening som en del i en stor organisation. Jag vet inte hur jag ska tolka det men det kan här stolt avslöjas att Håkan Lindman i fortsättningen kommer att hjälpa MFF med scoutingen i Värmlandsområdet.
- Jag tipsade redan för några år sedan om Ola Toivonen men då var det inte aktuellt, kanske med tanke på att han då kanske inte passade in i dåvarande tränarens planer, säger Håkan utan bitterhet. I april ska han träffa representanter för MFF för att planera hans nya roll i klubben, om än på distans.
Efter det smygande inträdet på den ljusblå scenen 1986, sufflerat av de tre målen mot Norrköping, var det så dags att visa Malmö-publiken 1987 att Håkan inte bara var en missförstådd ”Masse-wannebe” utan en helt egen spelare, med helt egen karaktär. Efter skador på mittmittfältet fick Håkan visa prov på sina mer lagmässiga färdigheter bakom det i trans spelande forwardparet Lasse-Masse.
Pricken över i:et under denna vår/sommarperiod var den formidabla halvvolley som Håkan fick till i hemmamatchen mot Göteborg.
- Det var ett skott från nära halva plan och det var egentligen ett misslyckat inlägg från Per Ågren (det fick jag kanske inte skriva…men det hände ofta enligt Håkan..) som kom tillbaka till mig när göteborgarna sprang upp för att ställa offside.
- Jag slog till på halvvolley och jag hörde publiken skrika: ”Skjut inte!”, sedan blev de mer tveksamma och till slut skrek alla ”Mål!!” (Håkan såg inte målet själv) Det var en fantastisk match med tre fantastiska mål och 20000 på läktarna. Vi var vana med betydligt mindre.
Själv har jag bara sett målet en gång på sportnytt och minns att det var en träff som satt uppe i Wernerssons ena kryss. Håkan har tyvärr aldrig sett målet och vore tacksam om någon kunde hjälpa honom med det. (Kontakta mig på forumet så kan jag förmedla kontakten.) Ett liknande mål gjorde han borta mot Hammarby 1988.
Masse gick till Benfica efter halva säsongen och Håkan fick fotfäste på topp för gott, kryddat med ett fint nickmål stolpe in i finalen mot Göteborg där vi spelade utan en skadad Lasse Larsson som gick sönder i semin mot Öster.
Det slår mig hur många viktiga och vackra mål Håkan gjorde i slutspel, svenska cupen och diverse europacupmatcher; de stora matchernas man helt enkelt. Kanske en av de allra största sett både till antalet avgörande mål samt totalt gjorda mål mot europeiska storlag.
En viss Martin Dahlin stegade in i laget 1988 och Håkan blev den givne tandempartnern när Lasses skada visade sig sträcka sig över även denna säsong.
- Det är svårt att säga vilket lag som var bäst av 86 och 88 års modell men laget 1988 hade en enorm talang och Schwarz, Thern och Martin spelade ju alla viktiga roller i VM-laget 1994.
Jonas Thern är för övrigt den spelare som Håkan Lindman tycker har stuckit ut mest av de spelare haft förmånen att få spela med denne trevlige göteborgare i MFF:s vackra dress ( mina ord – ej Håkans).
- Jonas har allt. Som spelare var han teknisk och tuff. Han var en pådrivare och en ledare både på och utanför plan.
Jag frågar honom om vad han tror om Jonas som eventuell stortränare i allmänhet och MFF i synnerhet i framtiden.
- Jag tror att det är helt han själv som bestämmer. Jag tror inte att det skulle vara något problem för honom att träna MFF även om du antyder att han har för starka band till klubben, säger en övertygande Håkan.
Fortsättning följer. Del två.
