Himmelsblå legender: Erik Nilsson
Erik Nilsson - backen och den självklare kaptenen som satte skräck i motståndarna.
Kära MFF:are. Får jag be er att för en stund sluta ögonen och följa med mig ett antal år tillbaka i tiden. Vi befinner oss i slutet av 40-talet i sköna månaden maj. Det är söndag, klockan närmar sig den klassiska avsparkstiden 13.30. Vi småpågar har redan befunnit oss på Gamla IP i många timmar. Vi har sett MFF:s pojk- och juniorlag spela ut sina motståndare. Majsolen ler, himlen är lika ljusblå som Öresund kan vara när våren långsamt mognar till sommar.
MFF-orkestern har marscherat fram till spelargången för att välkomna lagen genom att spela Colonel Bogey. Arbetarna från Kockums och andra arbetsplatser har intagit läktarna för sin välförtjänta belöning efter veckans slit. För att än en gång se sitt MFF förgylla tillvaron. Sorlet, cigarettröken, doften från det nyklippta gräset, solvarmt trä, det förstärkta kaffet från farbrödernas termosar och från den förföriska korvvagnen – allt blandar sig till en glädje- och förväntanssymfoni som är oöverträffad. Speakern uppmanar publiken: ”Packa er mot mitten, många vill in.” Det är trångt. Det är fullsatt.
”Program! Matcherna följas på tavlan!” skriker de unga försäljarna.
Så äntligen…
Ut på planen kommer först bortalaget som seden var då. Alltid lite tveksamt, som om de vill bli kvar i omklädningsrummet .Som om de redan insåg det hopplösa i att ens försöka vinna över Malmö FF.
Blickarna söker sig till honom med det verkliga ”otursnumret” i denna match. Han som har dragit dagens verkliga nitlott Den stackare vars ryggtavla pryds med siffran 7. Han som måste spela högerytter, han som alltid ser mest blek och spänd ut. Men varför denna ängslan? Svaret ges när det himmelsblå hemmalaget kort därefter gör entré med betydligt större auktoritet. Iklädd tröjan med siffran 3 ser vi en rese, ett fysiskt praktexemplar och därtill den självklare lagkaptenen, Erik Nilsson.
På den tiden var det betydligt vanligare att vissa spelare skulle konfronteras med varandra.
Rollerna var tydligare än dagens. En högerytters uppgift var att ständigt konfronteras med vänsterbacken o.s.v. Erik Nilsson var tack vare sin enorma fysik en skräck för samtliga spelare med sjuan på ryggen. Ja, till och med en så stor skräck att en belgisk klubb, som MFF gästat, vägrade komma på returbesök om de inte fick garantier om att Erik inte skulle spela!
Vad vi njöt när det gästande lagets högerytter fick en löpboll och i panik gjorde sig av med den för att inte bli överkörd av tåget. Vad vi skrattade när Erik, med ett leende på läpparna, gick in i närkamp med den vettskrämde yttern och erövrade bollen som tog han en leksak från ett olydigt barn. Enda gångerna leendet stelnade en aning var när den elake Malte ”Svarta Blixten” Mårtensson vägrade att se sig slagen på förhand.
Hur hade då Erik Nilsson fått denna enorma fysik? Förutom goda anlag var Erik en renlevnadsman till ytterlighet. Han festade aldrig tillsammans med lagkamraterna, vilket gjorde att han av dem betraktades som lite underlig. Till och med segerfesten efter första guldet sudderades av Erik, som istället tog tåget hem till hustrun Ester och fick därför oförtjänt en stämpel som toffel av vissa lagkamrater. Han accepterades som den fina fotbollspelare han var men blev aldrig riktigt en i gänget.
En typisk dag i Erik Nilssons liv kunde se ut på följande vis.
Tidigt uppe för cykeltur till arbetet på järnvägen. Efter avslutad tjänst upp på hojen igen för att i tempo furioso bege sig till MFF:s träning.
Alltid först på plats, vilket gjorde att han ofta deltog en stund i juniorernas träning innan A-lagsträningen tog vid. Därefter åter på stålhästen till Limhamn för brottningsträning, (puh).
Vid en konditionstest för landslaget skulle det springas från centrala Malmö till Klagshamn tur och retur. Erik tog täten, följebilarna plockade upp spelarna efter hand som de gav upp Erik talade efteråt om för dem hur uselt tränade de var.
När spelarna i MFF gick in till den ”snälle” Eric Persson och krävde att Erik inte skulle få leda löpträningen, fick de medhåll och Erik hölls tillbaka, men efter en förlorad match mot Djurgården skällde han ut såväl lagkamrater som tränaren Bert Turner, och därefter var det åter järnmannen som plågade sin lagkamrater under löpträningen.
Det finns massor av historier om Erik Nilsson. Han var, som vi säger, rakryggad men kompromisslös. Vid VM 1950 i Brasilien ville de två glada gamängerna,vänsteryttrarna och goda vännerna Stellan Nilsson och ”Nacka” Skoglund lämna förläggningen för att göra stan. Som vakter stod då Erik och den reslige målvakten tillika polisen Torsten Lindberg och lyfte tillbaka de två festsugna dit de hörde hemma. Den kampen blev lika ojämn som oftast kampen mot högeryttrarna var på planen.
En annan typisk ”Erik Nilsson-historia” är från 1947. Stellan Nilsson har lockats över till IFK Malmö med en summa pengar. MFF skall spela bortamatch mot BoIS. Det ringer på dörren i det nilssonska hemmet, och där står ingen mindre än ”Hövdingen” själv tillsammans med styrelseledamoten Hilding Carlberg. De båda gentlemännen överlämnar blommor till frun och Erik börjar ana något lurt. Väl framme i Landskrona får Erik se att dissidenten Stellan Nilsson åter ikläder sig de rätta färgerna. Han har ångrat sig när pengarna tagit slut och blivit tagen till nåder av Eric Persson. Men här kommer Erik Nilssons rätta karaktär tydligt i dagen. Inga blommor i världen kan få honom att spela i samma lag som ”förrädaren” Stellan Nilsson, vilket bevisar att inte ens en person med en sådan livserfarenhet och psykologisk blick som Eric Persson riktigt hade förstått hur stor Erik Nilssons idealitet var.
Läser i en bok som presenterar gamla svenska fotbollslegender om en match som väl karaktäriserar Erik Nilsson. MFF var 1951 som sentida vikingar på turné till Miklagård.
Första matchen går mot ett lag vid namn Adelete då på nionde plats i deras liga.
Läser följande lösryckta rader:
”Spelet fördes konstant på den svenska planhalvan och de artade sig till katastrof för de våra ty turkarna var morska och fräna hejare som slog vinande långskott och gång på gång kom i hotande anfall. De såg ut att trivas ypperligt i lervällingen .Bollen blev sur och tung och passade deras rudimentära teknik förträffligt .De tog också ledningen på frispark och det drog ihop sig till svensk nersabling.
Det var då i farans stund som Erik Nilsson -för dagen centerhalv- ryckte fram i stor stil som planens dominerande figur. Han dirigerade det svenska försvarsspelet perfekt, där turkarna gång på gång stångade hornen av sig. De tvangs till skott på så långt håll att Tore Svensson aldrig hade några egentliga svårigheter och överallt var blonde Erik Viking med och härjade och spred skräck bland de svartmuskiga osmanerna.”
Så kanske det inte hade gått att skriva ostraffat i dag men referatet ger en klar bild om vilken härlig, trygg kämpe Erik Nilsson var att hålla i handen när det blåste upp till oväder.
Malmö FF vände och vann med 2-1 tack vare vår stålman i försvaret.
Tråkigt för Erik var det väl att han bar skulden till att vi inte fick 50 obesegrade allsvenska matcher i rad, när han på nationalarenan slår en bakåtpassning för löst till Bror Pettersson så AIK kan göra sitt vinnande 1-0-mål.
Kanske gjorde han också några matcher för mycket, och ”belönades” i slutet av karriären med att delar ur publiken hånfullt kallade honom ”gubbajävel”, när han inte längre hängde med som förut.
Eric Persson blev den som fick ta det jobbiga beslutet att be honom sluta innan det blev värre.
Så plötsligt en dag är den himmelsblå tröjan nummer 3 inte sig lik längre. Den som jag trodde för evigt skulle uppbäras av en av nationens största fotbollskämpar någonsin. Nu kan äntligen allsvenskans alla högeryttrar andas ut. Erik Nilsson har slutat sopa rent.
Lite torra fakta om Erik Nilssons långa karriär
Född 1916
Moderklubb Limhamns IF.
MFF 1934-1953.
Matcher i MFF 600. Mål 4.
4 svenska mästerskap.
57 landskamper. (Landslagets under långa tider engelska tränare George Raynor räknade honom som den främste i landslaget, före spelare som Nordahl, Gren , Liedholm, ”Garvis” Carlsson med flera giganter).
Guldbollen 1950. 2 VM slutspel och 2 OS.
Erik Nilsson blev aldrig utlandsproffs, men fick vid 34 års ålder anbud från bland andra AC Milan. Varför det inte blev av beskrivs ibland som att när Milan fick reda på åldern backade de ur. En mera trolig och mer typisk version är att Erik klart deklarerade att han inte kunde köpas för pengar. Det låter mer som ”min” Erik Nilsson.
Efter den aktiva tiden försvann Erik, likt Bosse Larsson, från gemenskapen i klubben.
”De va de,” sa de. Nu fortsätter ett annat liv.
Ett annat liv för Erik Nilsson var förutom konstintresset resor. Men troget sin livsstil, inga lata playaresor liggandes i solen eller sittandes i hotellbarer. Kina, Indien, Irak, Nepal. Utflykter på egen hand i djungeln på Tasmanien. Så typiskt för en person som aldrig ryggade för strapatser.
Många år efter det att jag låg bakom ”Gripens” mål och beundrade backen som gav vår klubb så mycket sitter jag på Malmö Stadion.
MFF spelar hemma mot IFK Norrköping. Vi skriver 1995. De båda klassiska klubbarna har drabbats av stor sorg. Norrköping har mist Gunnar Nordahl, MFF Erik Nilsson. Två fysiska praktexemplar, ” Il Bisonte” och ” Mäster Erik”. Inte ens de kunde stå emot när sjukdomarna attackerade deras stålkroppar. Jag har svårt att fatta det.
En tyst minut hålls. Min bänkgranne har tårar i ögonen. Jag tittar på honom, känner väl igen honom sen många år tillbaks. Han som en gång tog mig med på min första match 1947 och såg till att jag fick den rätta fotbollsfärgen. Då halvsprang vi nästan till hemmet efter matchen. Han som slet i sitt arbete för att min barndom skulle bli så mycket bättre är hans egen i ett vidrigt fattig-Sverige.
Nu tar det oss mycket lång tid för att nå hemmet efter matchen och jag anar, och får tyvärr rätt, att detta var hans sista match i livet.
Men en sista hyllning till Erik Nilsson fick min far ändå uppleva.
