Matchrapport TFF-MFF: Förväntad seger blev förlust
Malmö FF hade inte mycket att sätta emot på Vångavallen, och resultatet 2-1 till TFF var helt rättvist.
På söndagseftermiddagen var det dags för derby mot laget som vissa väljer att kalla lillebror. Media har under veckan grävt i statistikböckerna och nosat upp att Trelleborg kunde i denna omgång ta över ett föga smickrande rekord, Allsvenskans längsta segerfria svit. Matchen i förra omgången mot Hammarby vittnade om ett lag helt utan offensiva kvalitéer och intentioner. Allt var som det skulle vara.
Samtidigt har vi himmelsblå kunnat frossa i rapporter om gnistrande träningar och total harmoni i truppen. Skador och småskavanker har avskrivits en efter en. Frågorna som skulle besvaras mot TFF var om Dixon äntligen skulle få göra sitt första mål, om Daniel Anderssons första insats skulle bli en tackling eller tunnel på Thylander och om trelleborgspubliken verkligen skulle palla 90 minuter eller gå hem i pausen. Allt var som det skulle vara.
Matchen inleddes av att TFF sprang, pressade och stressade. Malmö hade mycket boll, men åstadkom inte något särskilt. Taktiken var uppenbarligen att låta motståndarna springa sig trötta. En något övertänd Jocke Nilsson fick ett gult kort redan efter tre minuters spel, och var nära att inkassera ytterligare ett kort därpå. Att säga att malmöklacken dominerade på läktaren är en underdrift. Allt var som det skulle vara.
Det stod tidigt klart att matchen skulle avgöras på mittfältet, där det var mycket krig och inte särskilt vackert. Hatälskningen i TFF, med en sjua på ryggen, stod tidigt för två brutala kapningar a la Elfsborgs Alexandersson och visade med tydlighet att hemmalaget inte var nöjda med att hålla siffrorna nere. Därbak stod Dixon och lugnt och säkert samlade upp Vångabollar, en efter en.
Mer sakta än säkert, började MFF få igång ett passningsspel som stundtals ledde fram mot Fredrik Perssons straffområde. Både Joakim Nilsson och Yksel tog sig bra fram på sina respektive kanter, men sedan tog det stopp. Centralt fanns Ola Toivonen, men han raderades ut helt av en mörkblå klunga. Yksel fick iväg ett skott på mål från 25 meter, och Junior skarvade vidare ett inlägg från Jonatan som mittbacken Malmquist lyckades rensa på mållinjen. Malmö hade inga jättechanser, men ändå ett övertag. TFF stack upp ibland på kontringar, men där fanns ju Dixon.
Efter en halvtimme, efter att spelet böljat fram och tillbaka och lagen bytt halvchanser med varandra ett tag, ställde TFF om snabbt. Björn Westerblad drev upp bollen centralt, tog sig förbi Anders Andersson och frispelade Erik Sundin till höger. Sandquist kom ut, stoppade skottet men inte bättre än att Jimmie Augustsson kan bredsida in returen i öppet mål. Det ser klumpigt ut.
Optimisten i mig hoppades genast på att målet skulle fungera som väckarklocka. Och Malmö försökte springa, passa, skjuta och kämpa. Verkligen. Men det gick alldeles för långsamt. Det kompakta hemmaförsvaret kunde oftast väldigt enkelt stoppa MFF: s anfall. Ett misslyckat skott från Toivonen hamnade framför fötterna på Jonatan Johansson en meter framför mål, men hårt uppvaktad sköt han över. I minut 42 slog Junior en frispark som orsakade lite oreda i straffområdet, men bollen sparkades till slut undan av Trelleborg. På den följande kontringen landar bollen hos Michael Mensa som tar sig in från vänster och skjuter ett lamt skott som slinker in under Sandqvists arm. 2-0 är ett faktum, och det får vår målvakt ta på sig.
I pausen konstaterade kapten Andersson surt att situationen var katastrof, spelet var för långsamt och allting behövde ändras på inför andra halvlek. TFF: s Jimmie Magnusson såg märkbart nervös ut över att ha en mikrofon uppstucken i ansiktet, men kunde ändå inte dölja sin glädje över halvtidsresultatet.
Utanför puben där jag satt smattrade regnet mot Motalas gator. Jag frågade mig själv tyst: Är det så här ska vara?
Det som borde ha blivit en enorm offensiv efter en självrannsakande pausvila blev istället två farliga TFF-hörnor. Vid den ena stoppade Anders Andersson bollen med armen, och ska vara tacksam att han inte fick en straff emot sig. Malmö FF uppträdde mer och frustrerat, närkamperna blev fulare och under ett par minuter haglade de gula korten.
Tidigt i andra halvlek gick Jocke Nilsson ut och ersattes av Labinot som gick in centralt. Toivonen flyttade ut till höger. En stund senare revs Jonatan omkull i straffområdet, domaren dömde straff och Malmö FF fick en väldigt, väldigt billig biljett tillbaka in i matchen. Daniel slog straffen hårt och säkert, tätt intill målvaktens högra stolpe.
Trots att nollan hade spräckts, kom det ingen ytterligare anstormning. MFF fortsatte att rulla bollen hit, sen dit, sen fram och sen tillbaka. Laget har blivit bra på att hålla bollen inom laget, men leder det ingenstans kan det ju kvitta. Trelleborg fortsatte spela destruktivt, och gjorde det bra. Den där sjuan i mörkblå tröja, syntes obehagligt mycket.
Åkeby tog ut Junior i 75: e och satte in Ofere. I 83: e fick Toivonen lämna banan till förmån för Christian Järdler. Det saknades fart, rörelse och aggressivitet ända fram till de sista tio minuterna. Först då började Malmö anfalla med hela laget, men tyvärr alltför panikartat mot ett väl samlat Trelleborg.
Förlustnollan är ett minne blott. Idag räckte det med ett taggat och hårdjobbande Trelleborg med Mattias Thylander som främste spelare för att få Malmö FF på fall. Försvaret får på det stora hela godkänt, men framåt saknas fantasi och energi. Nu stundar sex nervösa dagar innan AIK kommer på besök. Är det så här det ska vara?
- - - - -
Peter Linds bilder från matchen hittar du här.
