Träningsrapport från Tony Ernst
Låter jag kritisk? Det är jag inte. Jag är bara orolig.
Ute på Bulltofta så regerar mullvadarna. En sämre gräsplan har jag inte sett sedan vi spelade på Örjans Vall senast. Är det här det bästa Malmö stad kan uppbringa? Och är det här som vi ska spela b-lagsmatch mot MABI på söndag? Jag har tre ord för er: male mud wrestling.
Samtliga skador verkar ha läkt: idag fattades bara Darko, men det är tydligen inget allvarligt där, han ska vara tillbaka i träning igen nästa vecka. Vilket innebar att Prahl kunde spela tvåmålsspel 11 mot 11. A-laget (med gula västar) ställde upp med: Asper - Daniel, PA, Olof - Höiland, Grahn, Lolo, Afonso, Elanga - Yngvesson, Skoog. B-laget (västlösa) ställde upp med: Moberg - Nilsson Guiomar, Thommie Persson, Glenn - Fuxberg, Mattisson, Jon, Joakim Nilsson, Safari - Igor, Pode. Ja, det var till och med så välbefolkat att b-laget hade en avbytare, Tomas Olsson, som bytte av med Mattisson då och då.
För de två som fortfarande har en bit kvar till friskförklaring så kan jag meddela att Joel Ringström medverkade till hälften på Mats Svenssons målvaktsträning (resten av tiden gjorde han specialövningar) och att JO körde sin eviga rehab vid Stadion.
Under tvåmålsspelet gjordes inga mål; det var överhuvudtaget uselt spel. Jag tar mig friheten att citera ur den norska liverapporteringen från HIF:s match mot Brann på La Manga för att hitta en bra liknelse: "mye klabb og babb". Inget ordnat spel. Inga chanser. A-laget hade mest boll, men hittade inga passningsalternativ, tog inga löpningar och passade mest runt bollen i backlinjen. Det såg bedrövligt ut.
Innan tvåmålsspelet så övades det uppspel enligt 3-5-2-modellen. Backarna passar bollen sinsemellan, ett par tre olika passningsalternativ till mittfältarna, inlägg till forwards eller medföljande mittfältare och mål. Var det tänkt. Det gick väl, på sin höjd, okej. Men det fanns ju inga levande motståndare, bara utställda gula pappfigurer. Där hade min kakstinna moster också kunnat göra mål. "In football everything is complicated by the presence of the opposite team", som Sartre en gång så vist uttryckte det.
Låter jag kritisk? Det är jag inte. Jag är bara orolig. Jag ska erkänna: jag är lite rädd för 3-5-2. Jag har gått på Stadion i över trettio år och vi har spelat kallhamrat 4-4-2 genomgående och så plötsligt kommer en förändring bara några få veckor innan seriestarten det året vi ska ta vårt efterlängtade guld. Det känns aningen för ogenomtänkt alltihop. Nyckfullt, nästan. Vi håller för fan fortfarande på att träna grundkursen; byggnadsställningarna kommer att sitta kvar när MFF äntrar Söderstadion den 6:e april. Är vi på rätt väg? Det är inte så att alltihop har gått väldigt snabbt och vi har blivit fartblinda?
3-5-2 känns dessutom som ett oerhört intrikat arbete som ser svårare ut än bombaptering i amerikansk film. Ni vet, massor med trådar i olika färger, lampor som blinkar, svetten droppar, sekunderna tickar iväg, snart smäller det, det här går åt helvete. vilken tråd ska man klippa av? Vingbackarna vet inte åt vilket håll de ska springa; vet inte hur högt upp i banan de vågar gå. De tre mittbackarna - a k a Björnligan - kommer att vara extremt sårbara de gånger en snabb forward hittar rätt i luckorna. För det är ju de facto så att vi inte precis har allsvenskans snabbaste mittbackar. Och mittfältarna måste ta ett ännu större ansvar än i tidigare använda system: klarar lirare som Afonso och Grahn det?
Jag kan säga så här: hade vi inte haft Patrik Andersson så hade jag satt harakiri-stämpeln över hela projektet. Han är själva garanten för att hela skiten håller samman. Han är den bergfasta grund varpå allting vilar. Och då vaknar pessimisten inom mig till liv: vad händer om Patrik blir skadad?
