HIF-MFF: En dans med döden
*** UPPDATERAD MED BILDLÄNK *** I boken ”Döden på eftermiddagen” slår Ernest Hemingway fast att det inte finns några riktiga tjurfäktare längre. Fan tro't. Han såg aldrig MFF på Olympia
Bilder som försöker illustrera händelserna i denna text hittar ni här
Tjurfäktningen har gått i graven och bytts ut mot billiga tricks och folk som ser ut att utmana tjuren, men som i själva verket aldrig går innanför hornens dödliga radie. Beviset för en riktig tjurfäktare, menar Hemingway, är att han kommer så nära tjuren, att han får blod på sin jacka.
Hemingway skrev boken 1932. Och han hade fel. Dansen med döden existerar i allra högsta grad fortfarande. Ikväll hette matadoren Jonas Sandqvist, och han lät de rödblåa tjurarna komma så nära att han badade i blod innan solen gått ned.
Redan under inmarschen kopplade MFF greppet genom ett tvåstegs-Tifo som Helsingborgarna inte kunde parera. De två Overhead-flaggorna möttes head on, men när Kärnan plockade ned sin och trodde att förfäktningen var över, drog MT96 igång ett flagg-tifo kryddad med konfetti och pappersrullar. Maffigt. Och näst intill knockoutseger.
Efter att ha snubblat lätt i inledningen av matchen tog sedan MFF kommandot även på plan. Inte så att vi spelade ut motståndarna, men man kände att laget hade ett större register. Passningarna var lite säkrare och spelarna såg bekväma ut man-man duellerna. Som ett talande exempel vann Anders Andersson varenda nickduell med Henrik Larsson.
Målet kommer rättvist. Och borde följts upp av minst ett till. Men Ofere verkade ha tagit på sig rollen som spänningshöjande målsumpare och såg med osviklig precision till att bollen inte hamnade i nät. Missen efter Jonatans utsökta förarbete där han skjuter över ett helt öppet mål från 3 meter måste t om få en mästare som Yngvesson att blekna av avund.
Så långt följde matchen tjurfäktningens ritualer. Efter att banderilljärerna känt på tjuren och visat upp sina färdigheter skickar man in picadoren som obarmhärtigt sargar tjurens nacke för att tvinga honom att möta matadoren med sänkt huvud.
Men andra halvlek tog nya vägar. Istället för den uppvisning i mod, skicklighet och briljans som avslutas med det dödande sticket, mötte man ett rödblått köttberg som stormade ut på arenan och satte allt på sin spets. Helsingborgarna skapade chans på chans. Henrik Larsson rörde sig i nya banor och tvingade ned Anders Andersson. Andreas Jakobsson tog tag i speluppbyggnaden och stångade undan Toivonen från mittplan. Och Babis Stefanidis utnyttjade MFF:s ständiga överflyttningar och kunde komma mer eller mindre omarkerad till avslut vid bortre stolpen.
Mina ögon kan inte redogöra för vad som egentligen hände. Från kortsidan blev andra halvlek ett konstant flöde av tvådimensionella brottstycken av situationer. Tre par ben insnärjda i varandra i kamp om en lätt studsande boll. En domare som först blåser straff, men som ändrar sig när linjemannen vinkar för offside. En Anders Andersson som precis framför eget straffområde duttar sig förbi tre par förgäves sparkande röda strumpor.
Men framförallt en Sandqvist som hoppade, dök, sträckte sig och gjorde saker som borde vara omöjliga. Hans dubbelräddning med 10 minuter kvar kommer gå till historien. Babis kommer fri till vänster om Jonas i straffområdet och får på ett bra skott. Redan då trodde jag på mål. Men Sandqvist dyker ned och får ett ben på bollen. Räddningen är dock inte bättre än att bollen studsar rakt ut till en framrusande Henrik Larsson. Det sägs att man sekunden före döden ser man hela sitt liv passera i revy. Jag vet inte om det är sant, men jag kan gott tro det. Under den sekund som det tog för bollen att studsa från Sandkvist ut till Larsson och sen tillbaka igen hann jag tänka exakt det följande:
Otroligt han räddade. Nej bollen studsar ut till en rödblå. Henrik Larsson. Fan han missar aldrig därifrån. Så djävla typiskt att just han ska komma där. Och sen kommer alla snacka om att klasspelaren åter har visat upp sig. Att måltjuven vände matchen. Jag kan riktigt se intrevjun på TV-sporten där han... va i helvete. Hur fan kunde Sankan nå den där?
Var du där, så se till att memorera den. Det minnet kommer bli lika mycket värt i framtiden som Carstens vattenflaska -94 och Ijehs språngnick på Elangas inlägg 2002.
Sandqvist var matchens hjälte och helt rättvist sjöngs hans namn av klacken i flera minuter efter det vanliga spelartacket. Motsvarande publikuppskattning hade på en tjurfäktningsarena gett matadoren den finaste utmärkelsen han kan få – tjurens svans.
Sandqvist fick nöja sig med vetskapen om att han sparkat Helsingborgsröv.
