Manchester C - Tottenham1 - 2
Björnligan imponerade - resten var kvar i sitt vinteride...
Så var då premiären avklarad. 0-0 borta mot hetaste utmanarna till guldet var en OK utdelning. Björnligan, under ledning av härförare Andersson, imponerade stort. Men hur är det ställt med resten av laget? Och varför rör vi oss inte?
På en vårljummen Söderstadion ställde MFF upp med en ganska väntad startelva, enligt 3-5-2-modell. Enda ögonbrynshöjaren var att Yngvesson fick starta på bekostnad av Sypniewski.
Redan tidigt i matchen fick vi se klara indikationer på hur spelet skulle arta sig. Hammarby spelade, från minut ett till nittio, ett smånätt passningsspel och höll föredömligt i bollen, men kom ofta inte längre än till straffområdesgränsen.
MFF, å sin sida, vann tämligen enkelt bollen i backposition, satsade på bollar direkt till innermittfältet, som ofta stannade upp och väntade in vingbackarna, spelade ut den på kanten och slog inlägg i varierande höjd mot ett anmärkningsvärt tamt anfall.
Första halvleks vassaste (och egentligen enda) chans, var ett skott signerat den annars oerhört stabbige Skoog, som gick klockrent i Covics norra stolpe. Hammarbys chanser kom ofta efter schabbel på MFF:s mittfält - i två fall efter misslyckade passningar från den annars härligt irrationelle Grahn - men det blev inte farligare än ett par luftpastejer från Pinones-Arces dojor. På det hela taget var Hammarby först på andrabollarna och styrde spelet, men hade oerhört svårt att komma till farligheter.
I andra halvlek tog Bajen över spelet än mer. Vingbackarna satt ofta i Björnligans knä och Malmös mittfält jobbade förvånansvärt lite hemåt för att vinna boll. Dock fick den inbytte Igor Sypniewski chansen att ge Malmö ledningen efter att ha blivit frispelad av Skoog, men valde att ensam med målvakten försöka lägga bollen under honom. Istället hade Hammarby halvlekens bästa avslut då en välplacerad nick från hammarbytalangen Petter Andersson tvingade Asper att lägga sig vågrät i luften och tippa ut bollen till hörna.
Så hur blev det då med 3-5-2? Ja, ibland blev det mer 5-3-2 än en offensiv satsning. Men det är inte spelsystemets fel, utan det faktum att nästan hela malmölaget verkade tro att det går att jogga sig hem en seger mot en toppkonkurrent. Hasse Mattisson förtog sig definitivt inte, Grahn kom ofta fel i positionsspelet - med lite tröjdragningar som följd - och Afonso blev efter en glimrande första halvlek mer än lovligt anonym i den andra. Elanga och Höiland skötte sig utmärkt bakåt, men det var bara glimtvis (och då främst genom Joseph) som de kom stormande framåt. Skoog såg matchen igenom så seg ut som bara Skoog kan göra och om det något laget behöver träna på inför matchen mot Örebro på Långfredagen, så är det rörelse. Rörelse! Jag skriver det igen: R-Ö-R-E-L-S-E!
Ljusglimtar då? Det fanns en. Patrik Andersson.
Kaisern var precis så stabil, rättplacerad, drivande, hård och brytningsäker som anstår en Champions League-mästare. Ingen kom förbi honom i afton. Ingen.
Både Olof Persson och Majstorovic var fullt godkända idag, men det märks vem det är som håller i taktpinnen där bak.
Matchen utanför planen var kanske inte lika målfattig som fotbollskampen. Men nog borde stämningen varit ännu lite bättre på Söderstadion då två av landets bästa klackar drabbade samman vokalt - premiärnerverna satt nog även utanpå publiken. Och nog borde vi ha fått slippa se de oerhört trista scener som utspelade sig längs med Nynäsvägen efter slutsignalen, där stenkastning, ömsesidigt hetsande och tjutande sirener lade en oerhört trist sordin på premiärstämningen. Trist var även att se att vissa banderollmakare i MFF-leden inte inser att vissa personangrepp är grova övertramp.
Men en pinne blev det i alla fall. På fredag korsfäster vi ÖSK.
