Déjà vu i Helsingborg
Saker och ting har en tendens att upprepa sig. Som att Malmö vinner i Helsingborg och att domarinsatserna alltid är tveksamma ur någon synvinkel…
Lördag. Det har bara gått några dagar efter derbyvinsten på Olympia. Det har bara gått några dagar efter det evighetslånga stoppet på E6:an, döda bussbatterier och nedbitna naglar. Och nu kör jag samma väg igen. Vi passerar olycksplatsen, passerar Milstopen. Jag är på lite grinigt humör och nynnar ”Ute i Europa talar man om Malmö”. Min flickvän suckar högt bredvid.
Vi är på väg till Dunkers kulturhus för att supporta en god vän som deltar i SM i Trubadurslam. Det är vad jag kan erinra mig första gången jag är i Helsingborg utan att det sker i samband med fotboll. Staden vi anländer till är som utbombad bortsett från motionslöpare som strechar mot husväggar och fontäner överallt.
Knappt några restauranger eller caféer har öppet, det är glest med folk. Jag hejdar en dam på gågatan och frågar om hon vet var man hittar en pizzeria. Hon har ingen aning, är inte från stan. Jag stoppar ett äldre par med samma fråga. Det vet inte heller, är turister säger de. Kanske är Helsingborgsborna själva nere i Malmö och upplever pulsen, vad vet jag.
Inne i konsertlokalen på Dunkers är det trångt och varmt. Vår trubadurvän ska spela sist av åtta deltagare. Svettfläckar stora som vinylskivor växer fram under mina armar. Jag måste kväva lusten att skandalskrika högt när en deltagare drar av en Ulf Lundell-stinkande dänga om whisky och 17-åriga flickor. Tiden kryper. Några av trubadurerna är riktigt okej, andra spelar som hossor.
När vår vän med gitarren till slut äntrar scenen gör hon det med bravur. Självklar pondus och klockrena ackord. När hon spelat sin andra låt i mellanheatet dånar applåderna och poängen blir skyhöga. Jag utbrister glatt i en liten lågmäld ”Heja, heja, heja Malmööö”. Efter en småförvirrad domarinsats står det klart att Malmötrubaduren är i final.
Finalen ska gå av stapeln först flera timmar senare. Vi går och ska köpa biljetter men det visar sig att platserna till finalen är slutsålda. Något snopet sätter vi oss i bilen och vänder hemåt. Vi passerar Milstolpen, passerar olycksplatsen. Jag är på lite grinigt humör och nynnar ”Ute i Europa talar man om Malmö”. Min flickvän suckar högt bredvid.
Vid tiotiden på kvällen får jag ett SMS från Dunkers kulturhus. Vår trubadurvän har vunnit SM. Såklart. Det är det vi gör när vi åker till Helsingborg. Så mycket annat tycks där inte finnas att göra.
