Tony Ernst på dagen efter-match
På många sätt tycker jag faktiskt att en b-lagsmatch är den ultimata fotbollsupplevelsen. Man kan kolla i lugn och ro; är aldrig så nervös och uppstirrad som när a-laget spelar.
Men samtidigt är det ju fortfarande MFF och inget engelskt eller italienskt bonkegäng som man kan somna ifrån i soffan. Dessutom är ofta laget fyllt med ett gäng hungriga spelare på väg upp i karriären. B-lagsmatch; det bästa från alla världar.
Idag var det dagen efter. Dagen efter den stora segern mot Örebro SK. Om den finns det i princip ingenting att skriva. Jag tyckte under hela matchen att det saknades någonting, men kunde inte komma på vad det var. Det var som att jag inte riktigt kunde glädjas åt målen, inte njuta av spelet. Jag kom inte på vad det var förrän senare under kvällen då jag frågade en vän och han sa: "Vad det var som saknades? Motstånd!". Och så var det ju. Det är inte kul att spela om de andra inte brukar allvar.
Under två dagars tid har Malmö nu visat sig från sin bästa sida. Idag var det ånyo solsken och försommarvärme. Och hur spenderar man då sin påskaftonseftermiddag bäst? Självfallet stöttandes staketet ute vid Ellenborgs IP när Malmö FF:s b-lag spelar match. Halmstad BK stod för motståndet och vi ställde upp enligt följande, 3-5-2 of course: Viktor Bergstrand - Nilsson Guiomar (höger), Thommie Persson, Holgersson - Fuxberg (höger), Jon, Jocke, Tobias Nilsson, Safari - Barlay, Darko. I början av andra bytte vi ut Jocke (han fick problem med ryggen, verkade vara något med ischiasnerven) mot den provspelande artonårige nigerianen Adim och när en kvart återstod kom Rawez Lawan in istället för Max Fuxberg (då gick vi över till 3-4-3, som blev 3-3-3 när Jon visades ut i slutminuterna).
En annan fördel med b-lagsmatcher är ju att man kommer mycket närmre händelsernas centrum. Idag stod vi precis bredvid Patrik Johansson och Alf Westerberg. Och fem minuter in i matchen anlände Tom Prahl (lediga civilkläder, inte träningsoverall) och ställde sig på samma ställe. Där fick man höra mycket matnyttigt om vad som är viktigt i ett 3-5-2-system. Ämnet för dagen var vingbackarnas positioner i såväl försvars- som anfallsspel. Mycket intressant.
På b-lagsmatcher kan man dessutom få utlopp för sina allra nördigaste fotbollskunskaper. Idag stod jag och spanade in Halmstads lag och hittade direkt Dusan Djuric, Ante Johansson och Olle Kulinger. Och efter diverse efterforskningar - visserligen mest bestående av att man lyssnar efter skrik från motståndarlagets lagledarbänk; men icke desto mindre - så klurade jag ut vem Björn Anklew, Marcus Sahlman och Patrik Ingelsten var. Och visst har HBK en mittback som heter Peter Larsson? Den patologiske fotbollsstatistikern inom mig nickar bifall. I sådant fall spelade han.
Matchen, ja. Kanske ska jag berätta lite om matchen också? HBK vann med 4-2. Det var inte riktigt rättvist. 5-5 hade nog snarare speglat händelserna ute på plan. Men det märktes att HBK hade ett starkare och betydligt mer rutinerat lag.
Tre spelare utmärkte sig extra hos motståndarna. Två av dem positivt. Marcus Sahlman är en drygt två och en halv meter lång målvakt. Han var fenomenal. Hur den där halvtjocke och mediokre Conny Johansson kan hålla honom på bänken är en gåta. Med en något sämre målvakt hade MFF gjort betydligt fler mål; chanser saknades icke. Ante Johansson är en passningsskicklig innermittfältare som var planens bäste utespelare. Om han inte platsar i HBK:s a-lag så är de definitivt med i guldstriden till hösten, så bra alternativ måste de då ha. Den tredje spelaren var Olle Kulinger. Han sprang omkring och la sig ner så fort en MFF:are närmade sig, Robert Andersson-style. Om han inte fick frispark så skrek han högt med gällt feminin röst åt domaren. När det återstod fem minuter vann Jon en nickduell mot honom. Olle rullade runt på gräsmattan enligt sedvanligt manér. Då tröttnade Jon och kallade honom för "jävla kärring" varvid domaren visade rött kort. Jon var vansinnig när han kom ut mot avbytarbänken och sa: "han väger hundra kilo men trillar i varje närkamp".
Andra fina kommentarer idag var. 1) när Glenn Holgersson försökte tunnla sin motståndare som siste man, misslyckades, med HBK-mål som följd, då sa Prahl: "Amen lille Glenn, varför gör du så?". 2) när Patrik Johansson försökte få Barlay att förstå att han måste jobba hem vid motståndarhörnor och sa: "Go home, Barlay". Liston-varning?
Målen? HBK gjorde 1-0 tidigt. Skott utifrån; målskytt okänd. Sen kvitterade Thommie Persson mycket snyggt på nick efter hörna. Därefter gjorde Björn Anklew 2-1 efter att vi lite blivit lite väl lättvindigt upprullade. Försvaret var för övrigt högst mediokert; Glenn Holgersson gjorde till exempel sin kanske sämsta match i MFF-tröja. 3-1 kom precis innan paus; snyggt inprickat av Patrik Ingelsten. Vår enda rejäla chans i första halvlek, förutom målet, var ett friläge för Samuel Barlay. Tyvärr försökte han lobba Halmstads jätte i målet. I andra halvlek pressade vi sedan eftertryckligt utan att lyckas få in bollen. Halmstads enda chans var målet, då alltså Glenn gav bort bollen; Björn Anklew kunde enkelt rulla in 4-1. Men annars var det MFF för hela slanten. Barlay var helt fri men missade. Darko var helt fri men missade. Och nye Adim var helt fri men missade.
2-4 målet var däremot en pärla. Barlay slog en långboll på Adim som kom i ungefär samma läge som Marco van Basten i EM-finalen mot Ryssland 1988, fast till vänster istället för till höger. Då small det. Adim, som hittills i matchen mest hade använt högern, vräkte in bollen med vänstern i bortre krysset. Faktiskt ungefär som van Basten i ovan nämnda match. Adim avslutade det hela med att springa ut till hörnflaggan och dansa en liten snutt för sig själv. Magnifikt! Kommer vi att få se honom nåt mer i MFF? Det får vi hoppas: stor, stark, resolut, orädd och målfarlig. Och detta av en artonåring utan en endaste träning tillsammans med laget.
På det stora hela: en bra genomkörare för vårt unga, orutinerade b-lag mot ett starkt och stabilt HBK-lag.
