Kontinuitet är A och O inom fotboll…
Anfall är bästa försvar, heter det. Men en någorlunda intakt backlinje skulle inte göra någon skada.
Därför blev jag väldigt förvånad när jag såg laguppställningen inför matchen mot Landskrona Bois. Visst ska man i sådana här cup-matcher, som jag bedömer som mindre viktiga, släppa fram spelare som står på gränsen till A-laget såsom Marcus Pode, Christian Järdler, Johan Andersson och Guillermo Molins. Likaväl anser jag det vara helt rätt att spelare med småskavanker står över.
Vad jag däremot ställer mig väldigt frågande till i dagens match är hur tränarstaben väljer att formera sin försvarslinje. Med föregående års darriga försvarsspel i färskt minne och med Jimmy Dixon på skadelistan borde man väl satsa på att spela ihop en ny backlinje till kommande allsvenska duster?!
Istället väljer man att börja med givna Anders Andersson på bänken och starta matchen mot Landskrona med Gabriel och Jon-Inge Höiland som mittbackspar. Om det nu råder tveksamhet om vem av dessa som är bäst lämpad att spela mittback bredvid Anders Andersson under Dixons frånvaro, så torde det väl vara ett bättre drag att låta dem spela varsin halvlek tillsammans med den redan givna mittbacken Andersson?!
I början av andra halvlek tvingas Malmöledningen stuva om ytterligare i backlinjen eftersom ytterbacken Behrang Safari fått känningar i baksidan av ett lår. Anders Andersson byts då in som mittback och får där sällskap av Jon-Inge Höiland. Gabriel flyttas ut till skadade Safaris vänsterbacksplats. Inte heller i andra halvlek får man således möjlighet att spela in en tänkt fyrbackslinje inför kommande allsvenska match mot Gefle.
Själv anser jag att kontinuitet är A och O inom fotboll. I synnerhet försvarsmässigt är det oerhört viktigt att ha en väl fungerande och hoptrimmad uppställning. Naturligtvis kan man inte råda över skador och sjukdomar som drabbar laget. Spelarförsäljningar hör numera också till i den moderna fotbollen. Men i övrigt anser jag att man inte ska plottra för mycket i en backlinje. Spelarna i ett försvar, i synnerhet de centrala försvararna, bör känna trygghet och veta var de har varandra. Detta kan de aldrig göra om man ändrar hela tiden. Man brukar säga att bra lag byggs bakifrån. Fungerar det inte i försvaret så sprider detta sig till övriga lagdelar. Dessutom spelar det ju ingen roll att vi som föregående år gör 43 mål framåt när vi släpper in nästan lika många bakåt.
Inför säsongen berättade tränare Sören Åkeby i en intervju på MFF:s hemsida att försvarsspelet varit i fokus under försäsongen. Han pratar i intervjun om för många och konstiga insläppta mål förra året. Totalt släppte Malmö in 39 mål på 26 matcher under 2006. Detta kan jämföras med guldåret 2004 då vi gjorde 44 mål framåt, men endast släppte in 21.
Åkeby nämner även i intervjun det faktum att MFF förra året fick säsongen förryckt av alla skador och att det tvingade laget till ständiga förändringar i backlinjen.
Trots detta har lagledningen valt att inte spela ihop någon backlinje under försäsongen. Under de elva träningsmatcher laget spelat har man endast spelat med samma försvarslinje under två matcher – och inte en enda gång har man spelat med samma spelare två matcher i rad!
Årets allsvenska är hitintills rekordjämn, skillnaden mellan toppen och botten är hårfin. Håller denna trend i sig innebär det att ett väl fungerande försvar blir extraviktigt i år, och att det kan vara avgörande för vilket lag som tar guldet!
Frågan är om det i tränare Sören Åkebys offensiva modell, verkligen läggs tillräckligt mycket krut på försvarsspelet?!
