Måndag mitt på dagen: Sänkta förväntningar
"Jag borde inte bli överraskad av att det emellanåt dyker upp matcher som den igår. Tråkig motståndare, mulet väder, en bakfull och fåtalig publik, segt och tafatt spel från hemmalaget, ett intetsägande resultat. "
Direkt efter att Åke Andreasson blåste av den oavgjorda matchen mellan MFF och Gefle bubblade jag av känslor. Jag trängde mig ut bakom Norra och slängde okvädningsord om Åkeby, spelarna, laget, klubben och idioten som säljer lättöl för 35 spänn på läktaren. Allt var åt helvete och hela allsvenskan kunde gå och lägga sig, jag var så trött på skiten.
Nu, ett gäng timmar senare har jag såklart lugnat ner mig. Och insett att den jag borde vara förbannad på är mig själv som bygger upp så stora förväntningar inför alla matcher. Förväntningar på spelet, på resultatet, på vädret, på stämningen... Jag borde inte bli överraskad av att det emellanåt dyker upp matcher som den igår. Tråkig motståndare, mulet väder, en bakfull och fåtalig publik, segt och tafatt spel från hemmalaget, ett intetsägande resultat.
I mina förväntningar ska alla besök på Malmö Stadion vara som det när Hammarby åkte på storpisk 2003. Fantastiskt spel och ett fantastiskt resultat (6-0) inför 21734 frustande, pustande och sjungande blådårar i ett sagolikt sommarväder.
Men jag borde snarast inse att det ytterst sällan blir så perfekt.
Vad tusan, jag började gå på fotboll på allvar i mitten av 80-talet. Då kunde man i och för sig alltid förvänta sig ett bra resultat och ett vägvinnande spel, men det var glest på läktarna och det var inte alltid som solen lös på Roys pågar. Och ett par gånger blev jag magsjuk av stadion-korven så utbudet av mat och dryck var inte så lysande då heller. Sedan genomled jag ett 90-tal som mer eller mindre bara bestod av matcher i dåligt väder, med ett fåtal inbitna på läktaren och ett spel som lämnade oerhört mycket att önska.
Jag borde alltså ha lärt mig. Men icke. Och det är nog mitt undermedvetna som hindrar mig från det. Men jag och mitt undermedvetna får nog ta ett snack snarast. För jag kan inte fortsätta som jag gör nu. Besvikelserna tär alldeles för mycket på kroppen, både fysiskt och psykiskt. Frågan är dock var jag vill hamna. Skulle jag inför matcherna ha förhoppningar på en halvtrist match med max ett oavgjort resultat som utgång, lite lätt duggregn som bäst och kanske några tusen på läktarna så kommer jag att tappa tron på fotbollen. Jag och mitt medvetna måste hitta den berömda gyllene medelvägen. Det kommer säkert inte bli lätt men det är ett måste. För jag vill börja njuta igen.
Nästa match är mot Brommapojkarna på ett folktomt Stockholm Stadion. Vågar man hoppas på lite fint väder då?
"Måndag morgon" blev tyvärr "Måndag mitt på dagen" den här veckan på grund av teknisk problematik i kombination med mänsklig dumhet.