Topp Fem - dagen efter
Idag har topp fem ett dystert ansikte. Tyvärr men jag kan inte låta bli att ge det en viss negativ klang. Mycket tack vare en väldigt trist 1-1 match. Men i mörkret finns det ljus. Jag pratar om Andersson x 2. Men det är nog det enda som jag kan komma på just nu.
1. Jag vet att det börjar bli tjatigt men det är helt otroligt. Anders Andersson. Han är som en tunnhårig variant av Aslan (lejonet i Narnia). Och om man är det är man en blandning av kung, härförare, magiker och ja, kung igen. Inget kan rubba Anders. Henrik Larsson lyckades inte och den där Oremo var inte ens i närheten.
2. Frånvaron av publik. Vad händer? Bara för att grådaskiga moln sveper in över Sveriges skönaste stad stannar man väl inte inne? 9 000 personen en söndagseftermiddag. Det är alldeles för snarlikt Helsingborg och då är det genast obehagligt.
3. Hejsan världen, mitt namn är Johan Andersson. Ungefär så tyckte jag att det kändes fram till 63 minuten då helt plötsligt Åkeby väljer att plocka spelaren med stort S. Äntligen fick han visa vem han är och jag hoppas innerligt att han får göra det igen.
4. Nivån på domarna. De svenska domarkåren är en skam för Fotbollssverige. Jag kan se framför mig hur de andra Europeiska domarna sitter tillsammans och pekar finger och skrattar åt Sverige. Jag hatar att behöva erkänna det men jag saknar Anders Frisk. I jämförelse med domarna i dagens Allsvenska höll han nästan Colina-klass när det begav sig.
5. När jag kom in till ståplats idag var det ungefär 40 minuter kvar till match. Alldeles för länge för att stå upp. När jag satte mig ned slog det mig. Vart jag än vände mig hade alla likadana skor. Det här ”casual” modet har supporterSverige i ett grepp hårdare än en fastkedjad Greenpeaceaktivist. Om det är bra eller dåligt kan jag inte svara på. Men läskigt, ja det är det.
