Gästkrönika: Någonting står inte rätt till
Efter söndagens match mot Gefle har diskussionernas vågor gått höga i MFF-land. Frustrationen är stor över MFF:s insatser (trots en hygglig tabellplacering) och jakten på syndabockar är i full gång.
Gästkrönikören Martin Persson ger sin syn på saken.
Malmö ligger just nu fyra i en lätt haltande tabell efter åtta omgångar. Laget har bara förlorat en match, har bäst målskillnad och spelade i söndags lika på hemmaplan mot ett av allsvenskans mest hyllade lag. Samtidigt skanderar Malmöklacken efter matchen: "Avgå Åkeby!"
Någonting står inte rätt till.
Först, lite om matchen:
De inledande 25 minuterna fanns det bara ett lag på planen. Malmö dominerade fullständigt och gjorde fullt rättvist mål genom avslut av Höiland på en halvt misslyckad hörna av Safari. Bollinnehavet måste ha varit närmare 70-30 under denna period. Men efterhand avtar det kraftiga bollinnehavet och Gefle skapar ett par chanser. På en spelvändning blir Johan Oremo framspelad av Makondele, skjuter rakt på Sankan och får med sig bollen på retur som han sen chippar över till Daniel Westlin som slår in bollen på nära håll i ett tomt malmömål. Andra halvlek blir ett ställningskrig där båda lagen får flera chanser. Malmö har svårt att få grepp om matchen och Gefle gör en kanonmatch. 1-1 blir ett rättvist resultat.
I den 64:e minuten blir Johan Andersson (handplockad av Sören) utbytt mot Marcus Pode efter att ha gjort en bra insats men sprungit sig slut. Johan har, som alla vet, en lång skadeperiod bakom sig och bör matchas varsamt inledningsvis. För det bytet får Åkeby höga burop och klagomål och kallades av flera malmöanhängare för: ”den där stockholmsf***an”.
Idioter finns det gott om.
Typexemplet stod två meter framför mig. Ett sällskap bestående av 3-4 män i olika åldrar som skrek och gormade efter varje domslut Malmö fick emot sig och efter varje litet misstag som gjordes på planen. Behrang Safari, vår unge vänsterback som gjort sån succé att han av Hasse Backe blivit utnämnd till vår näste landslagsman på den positionen, gjorde en felbedömning under matchen som ledde till ett läge för inlägg hos en Geflespelare. Behrang själv, framstods av sällskapet framför mig i det ögonblicket som djävulens skapelse personifierad. Hur ska man kunna utvecklas om det inte finns rum för misstag? Naturligtvis var sällskapet bland de första som gick efter att slutsignalen ljöd. Vilka supportrar…
Missförstå mig rätt. Bara en pinne mot Gefle på hemmaplan är helt klart besvikelse. Vi ska vinna alla matcher på stadion. Men vi får inte glömma att Gefle faktiskt är ett starkt allsvenskt lag som både ofta och gärna snor poäng ifrån topplagen. Laget kommer med stor sannolikhet sluta i den övre halvan av tabellen. Om jag får gissa vem som vinner skytteligan så sätter jag mina sista slantar på Johan Oremo. En fantastisk talang som har alla förutsättningar för att ta sig ut i Europa.
Därför smärtar det när stora delar av klacken inte bara skyller de två missade poängen på en person utan även kräver hans avgång. Vart är vi på väg? Är malmöiterna så desperata efter en förklaring för det som går dåligt, så att man direkt börjar hugga på tränaren i brist på annat?
När klacken börjar vråla: ”Avgå Åkeby!”, så skäms jag. Skäms över den brist på tålamod och respekt som en tränare måste ha för att lyckas. Skäms över den okunnighet som alla vrålande MFF:are förkroppsligar. Skäms över hur folket lämnar stadion innan spelarna kommit fram för att tacka av publiken efter matchen. Jag föreslår att ni som kallar er för Malmösupportrar och som gick innan spelarna tackade av i söndags, håller er borta från Malmös matcher tills det att ni förstår vad en supporters uppgift är. Ni hör för tillfället inte hemma i Malmös klack.
I det senaste numret av Offside berättar Jonatan Johansson i en intervju om hur hans karriär har tagit ett lyft i MFF. Och en stor anledning av det är Sören, säger Jonatan själv:
”Det var känslan av att han trodde på mig som betydde mest. Han gjorde att jag fick tillbaka det lugn jag hade saknat. Jag har mycket att tacka Sören för.”
Och vilken annan allsvensk tränare hade kommit med genidraget att sätta ner en 174 cm lång mittfältare i backlinjen? Och vilken tränare hade vågat sätta en yngling som ordinarie vänsterback (som varit bland de bästa i Malmö) istället för en redan etablerad allsvensk spelare?
Och att börja skylla Svenska Cupen-nederlaget på Åkeby? Hur många cupframgångar ledde Tom Prahl oss till? Utslagna i kvarten, åttondelen, sextondelen och åttondelen. Nej, att inte ta Svenska Cupen på allvar är snarare ett syndrom de flesta allsvenska lagen lider av. Inte något som bara gäller Malmö FF. Och framför allt inte Sören Åkeby.
Om man har det allsvenska tabelläget i bakhuvudet så är det helt oförståeligt att fansen kräver att Sören ska avgå. Tittar man på matcherna så har det en del gånger dessutom varit ren och skär otur som avgjort till motståndarnas fördel. Som mot Örebro lyckas vi stänga matchen tämligen bra efter Yksels utvisning. Målet som kommer i 91:e minuten finns inte på kartan. Och mot Elfsborg hade vi med stor sannolikhet vunnit om inte Dixon blivit brutalkapad av Alexandersson (inbytte Theorin gjorde bort sig vid en tidig löpduell med James Keene som föranledde till målet). Fyra fler logiska poäng och gårdagens resultat hade tagits med lite smått mutter och en axelryckning. Men visst är det enklare att skylla allt på en person?
Åkeby kan inte gå ut och kritisera de supportrar som beter sig som svin mot honom. Det vore mer eller mindre att gräva sin egen grav. Därför måste vi som står på Åkebys sida göra det. För det som smärtade i söndags var inte resultatet, spelarnas insats eller Åkebys insats.
Det var hur den våldsamma okunnigheten fick segra i slutet av matchen.
