Gästkrönika: Jag och Usama
Läs om gästkrönikören som har en del gemensamt med Usama Bin Laden.
Vad kan en vanlig Malmösupporter som jag och världens mest eftersökta terrorister ha gemensamt är det säkert (och förhoppningsvis) många som tänker?
Jo, förutom längden och en viss sympati för Arsenal ( tydligen är han en Gunnersfan) så delar jag och Bin Laden ett ock av att hysa förbjudna känslor för olika objekt – i mitt fall ett annat lag och i hans fall en avdankad popstjärna. Tydligen så har denna gänglige extremist sedan länge gått och kärat ner sig i Whitney Houston. Han har till och med utlovat ett pris på hennes make Bobby Brown´s huvud. Jag kan bara föreställa mig hur mycket spott och spe herr Bin Laden har fått ta emot av sina extremistvänner. Hur kan han, som med alla medel försöker förgöra västvärlden och det kapitalistiska samhället, hysa känslor för en kvinna som står för baksidorna av ovan nämnda samhälle? En kvinna som tar droger och lever loppan hade nog inte tagits emot med öppna armar av Usamas mamma hemma i Saudi Arabien.
På samma sätt har jag sedan länge hyst förbjudna känslor emot fienden. Och som Malmösupporter så har man två huvudfiender: Helsingborg och Göteborg. I mitt fall var det ”Änglarna” som först fick mig att få upp ögonen för fotbollen. Som åttaåring och lillebror till två bröder som dyrkade Göteborg var det svårt att inte haka på trenden i familjen och följa Änglarnas framfart i Europa och Sverige i mitten och slutet av åttiotalet. Men åren gick och närheten till Malmö stadion och Frans Thijssens gladfotboll gjorde att jag som sextonåring blev himmelsblå istället. Mitt gamla lag hade dessutom börjat hacka betänkligt så här på den senare delen av nittiotalet, vilket föranledde detta plötsliga klubbyte. Med tanke på att Änglarna inte längre var det dominerande laget i Allsvenskan, så svalnade hatet hos MFF:arna vilket gjorde att det gick någorlunda bra för mig att hysa dubbla sympatier. Eller så var det bara ett önsketänkande ifrån min sida… Verkligheten var nog att hatet i allra högsta grad var levande. Ärkerivalerna vid den här tiden var framförallt HIF och Stockholmslagen, som jag såg det i alla fall. Götet kändes mest som den avdankande storklubben som man hånlog lite åt. Ungefär som en gammal exflickvän man har blivit dumpad av, och som sedan gått och blivit fet.
Men om jag i slutet på nittiotalet gått och inbillat mig att Malmösupportrarnas hat emot Blåvitt svalnat så kunde inte ens jag blunda för det pånyttfödda hat som blossade upp i samband med Ijehs övergång till Blåvitt för några år sedan. Innan Ijeh-affären skar det alltid en smula i mitt blåvita hjärta när klacken drog igång nidramsorna mot mitt gamla lag, men i samband med Ijehs första match med Göteborg på Malmö stadion kunde inte ens jag motstå att helhjärtat sjunga med i ”hata hata hata Göteborg. Vid den här tidpunkten kände jag att det inte gick att ha hemliga sympatier för en av våra värsta rivaler längre. Det var vid den här tidpunkten som jag blev en renlärig Iff Iff:are, och nuförtiden är mina gamla känslor för glennarna sedan länge borta. Jag svär!
Jag vet inte om Bin Ladens kärlek till fröken Houston var menat att läcka ut till omvärlden, men jag har svårt att se att han har något att vinna på att detta läckt ut till hans extremistvänner. Jag ser framför mig hur polarna pikar honom för detta i en grotta någonstans i Afghanistan eller Mellanöstern. På samma dumma sätt har även jag nu gjort det känt för omvärlden att jag har hyst känslor för en av våra största fiender. Så ifall ni ser mig på Stadion eller på himmelrikets forum så kan jag i alla fall trösta er med att jag nuförtiden helhjärtat är en av er… Nästan i alla fall.
Om du som läser det här mot all förmodan skulle vara en fyrtionånting, skäggig saudier och som lyssnar till namnet Usama har jag ett råd att ge dig. Lev som du lär, man kan inte båda ha kakan och äta den samtidigt.
Tack för mig.
