Den fullkomliga tristessen
Om idyller, vindpinade idrottsplatser, Svenska Cupen och loja fotbollsstjärnor.
Efter någon timme på en lokal bodega tillsammans med ett gäng österlenska blådårar, arbetslösa metallarbetare och kedjerökande maniker bär det av längs Bornholmsvägen ner mor en vindpinad idrottsplats i Ystads hamnkvarter. Jag betalar min entré och tar plats på den nya träläktaren som skruvats samman dagen till ära.
Givetvis ganska mycket folk på plats - Malmö FF är ju i stan! Med Igor, Grahn, Majstorovic, Höiland... - ja nästan alla stjärnor är med. En riktig fotbollsfest!
Och överallt dessa småpågar och småtöser som uppsluppna springer omkring med sina nyinköpta MFF-halsdukar och väntar på att få se en skymt av sina hjältar, mammorna som står i grupper här och där med sina kaffekoppar och mazariner och samtidigt med ett vakande öga på de sina, papporna som samlats vid korvstånden där de tuggar på en tjock grillad mellan skratten och ölklunkarna.
Jag vet det är ett sliten uttryck, men det går nästan att ta på den förväntan som finns i luften. Det känns sådär lite... fint. Jag får en känsla av att vara förflyttad bakåt i tiden, eller in i en fiktiv värld i stil med den helyllesvenska idyll man stöter på i Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK.
Bara det inte var så jävla kallt, tänker jag och tänder en cigarett.
Det går några minuter, lagen springer in på plan och strax blåser domaren till spel. Jag förväntar mig inget målkalas (sist lagen möttes slutade det med en futtig 2-1 seger till MFF), men räknar ändå med att MFF kommer att ge en liten uppvisning i allsvensk toppfotboll (nåja...).
Men inget händer. Absolut ingenting. Spelet böljar istället planlöst fram och tillbaka, och det verkar som om MFF-spelarna inte tar matchen riktigt på allvar. Ett straffmål av Holgersson efter en dryg kvart förändrar ingenting. Det redan låga tempot sjunker ytterligare, och fotbollspropagandan lyser med sin frånvaro. MFF liknar istället ett av de lokala lag som Ystads IF normalt sett spelar mot: Påarp, Marieholm eller Ödåkra. Deras spel avslöjar i alla fall ingen skillnad, och då hjälper det liksom inte att Elanga, Höiland, Grahn och Chanko i stort sett kan göra vad de vill där nere på banan. Det här är inget kul att titta på, inte alls. I den kalla vinden är det rent av direkt deprimerande.
Efter en halvtimme kvitterar Ystads Don Magnusson bakom en sprattlande Asper. (Faktiskt en logisk utveckling av matchen. MFF:s spel har varit inkonsekvent och fantasilöst. Bollen har slussats runt mellan spelarna som inte riktigt vetat vad de skall ta sig till. Spelet har låst sig, stagnerat.) Asper böjer sig fram, plockar bollen ur nätet, rättar till sin Limahl-kalufs och ser sig omkring med en urskuldande min. Det är inte mitt fel, ser han ut att tänka när han kastar bollen mot mittlinjen. Det var inte jag som...
Kaffe, tänker jag och letar mig bort till serveringstältet. Bara det inte var så jävla kallt...
Andra halvlek har precis startat när Igor skarvar bollen i mål - i stort sett hans enda vettiga insats i den här matchen. Två minuter senare gör Grahn en rätt snygg solo-uppvisning längs förlängda mållinjen och anslagstavlan visar strax 3-1. Spelarna rycker upp sig en stund och intensiteten ökar något. Även vi på läktarna vaknar till liv, drar några ramsor, klappar lite och gör annars vad vi kan för att hålla värmen i den svinkalla kvällen.
Men inget hjälper en sådan här kväll, och på plan händer inte så mycket mer. MFF:arna är nöjda och ser ut att längta hem till fruar, flickvänner eller vilka varma famnar det nu kan vara. Spelarna i Ystads IF gör ytterligare några tappra försök framåt, men det blir inte till något i den allt starkare motvinden. Spelet är plottrigt och avslaget. Det är som om ingen längre trivs där nere på plan. Kanske är det kylan, kanske är det... tristess. Inte ens Ystadspelarna ser längre speciellt inspirerade ut. Äh faan, vi skiter väl i Malmö FF, ser de ut att tänka där de kastar sina inkast, slår sina inlägg och springer utmed kanterna. Men inget klander: det är inte de som är stjärnorna. De är inte de som skall stå för underhållningen. Det är inte de som kan använda Svenska Cupen som en slags goodwill-resa för att locka ännu fler till Malmö Stadion. Det är spelarna i MFF, men idag är det knappt någon bland dem som har lust att vara ambassadör för sin klubb. Kanske säger det något om klubblojalitet eller bristen på den samma. Kanske säger det något om ett pressat och slitsamt spelschema. Kanske säger det något om synen på Svenska Cupen bland föreningar och spelare. Eller så är de bara trötta så där i största allmänhet.
När det återstår några få minuter rundar Höiland av matchen med ett avslutande mål.
Egentligen är jag redan på väg bort från arenan, men hinner ändå se hur han tråcklar sig fram mellan Ystads försvare och lyfter in bollen. Därefter vänder jag ryggen till och skyndar mig bort.
Lite senare sitter jag stelfrusen på Malmö-tåget funderar kring fotbollens många ansikten: i ena stunden karneval, spänning och fest, i andra stunden absolut leda och fullkomlig tristess.
