Måndag morgon: Den stora ledan
"Ibland är fotbollen bara en enda lång tröstlös pina. En förhoppning utan täckning. Ett självbedrägeri."
Det vackra spelet. Joga Bonito. Poetry in motion…
Och visst är det så – ibland. Spelet lyfter sig ett par snäpp utöver det vanliga, och plötsligt är den där: skönheten. Det är därför vi går till våra arenor vecka ut och vecka in. För att få en glimt att det där vackra. Vi vill se vad fotbollen faktiskt kan vara. Och någon gång är det också det som händer, och utspelar sig framför oss där nere på den gröna mattan: det gyllene ögonblicket.
Men ibland är det fullständigt tvärtom. Ibland är fotbollen bara en enda lång tröstlös pina. En förhoppning utan täckning. Ett självbedrägeri. ”Alla vet om ledan, och alla är fullständigt genomträngda av den, men ingen låtsas om den. Det är den absoluta melankolin, en total inneslutning i en värld som inte kommunicerar med den andra, större”, som Ulf Olsson skrev en gång.
Just den här ledan är en sådan leda jag känner inför mitt lag just nu. Det är egentligen för trist. Jag hade ju bestämt mig för att det inte skulle bli så den här säsongen. Jag hade bestämt mig för att se till de positiva inslagen, att se till möjligheterna, och verkligen göra allt för att tro på dem. På riktigt och inte bara så där slentrianmässigt.
Men det funkar inte. Jag når inte därhän hur mycket jag än försöker. En liten glimt kunde jag kanske ana när Niklas Skoog efter åtta minuter på plan i matchen mot BP, fångade upp en förlupen boll, gjorde två motståndare, la bollen snabbt tillrätta och placerade säkert bredvid en målvakt som på något sätt redan visste att det var kört. En liten glimt, som sagt, men inte mer. Och det är väl så det sett ut i stort sett hela säsongen: några enstaka glimtar, men inget bestående.
Det här betyder förstås inte att fotbollen som MFF presterar är värdelös. Inte alls. Det betyder bara att jag, just nu, inte längre tror på att de himmelsblå kommer att bjuda mig på några gyllene ögonblick den här säsongen. Det betyder att Malmö FF och fotbollen just nu står mig upp i halsen. Det är helt enkelt inget kul längre.
Det är riktigt illavarslande. Ja, rent av tragiskt. Men det finns ett botemedel, och det stavas: semester. Så därför bär det av inom kort. Tre underbara veckor! Tre veckor utan Malmö FF, sumpade målchanser, missnöjda fans, hätska debatter och massa annan dynga. Tre långa, härliga veckor. Jag missar Kalmar FF, IFK Göteborg och Djurgården, och vet ni vad – det skall bli så skönt! Som balsam för en sargad himmelsblå själ.
För sen står man ju där igen, lika ivrig och förhoppningsfull som alltid. Och väntar och hoppas och tror på de där gyllene ögonblicken. Och även om de inte kommer, så är det rätt ok ändå. Och skönheten kan ju dessutom se så olika ut. För, som det napolitanska ordspråket säger: Även en kackerlacka är vacker i sin mors ögon.