Himmelsblå legender: Egon Jönsson
Egon Jönsson - mannen som personifierade begreppet klubbkänsla. Och som lärde Bob Houghton svenska.
Det var en sån där vinterdag som det endast kan vara i staden Malmö. Lite över nollan, en snål blåst från Sundet och en doft från den goda jorden på Söderslätt.
Det var kväll. Mörkret hade för längesedan bäddat in hemstaden i en fuktig filt. Ingen normal människa var ute frivilligt, men jag var som så ofta på vandring, väl påpälsad, till stadionområdet. Nästan framme ser jag genom det skånska diset ljus från planen som förebådar den kommande fotbollssäsongen och ännu ett av många MFF-år i mitt liv. Detta hände på Thijssens tid i MFF. Enligt min mening alltför korta tid. Detta hände när millenniet inte hade långt kvar. Året var 1997, dagen den sjunde i februari.
MFF skall i en tidig träningsmatch möta just den klubb som (förmodligen) blev den allra första motståndaren i vår stolta historia, nämligen IFK Hässleholm.
Framme vid ”ittan” (vila i frid, du kommer aldrig att glömmas). Plötsligt hör jag en välbekant röst strax intill mig. Den röst som på raspig ”backamalmöitiska” en gång i TV:ns tipsextra fick Ingvar Oldsberg att häpna och nästan bli svarslös. MFF hade vunnit en inomhusturnering i Stockholm och lagledaren blir intervjuad av Oldsberg. Programledaren frågar ”Hur kommer det sig att MFF dominerade turneringen?” Svaret: ”Ja, men vi spelar ju en teknisk fotboll”. Så härligt genuint malmöitiskt, precis den inställning som har skänkt klubben så mycket framgång.
Där satt han då i studion, den person som, tillsammans med Eric och Bosse, mest personifierar MFF. Nu står han där intill mig och pratar med Kjell Hjertsson. Hur han fortfarande kan stå är för mig obegripligt. Han blev utdömd av läkare som invalid redan 1945. Han ben var tejpade och ombundna som på en mumie. Men spelade gjorde han, och som han spelade – Egon ”Todde den hemlige” Jönsson. Mitt intresse för den pågående matchen splittras. Känner att jag bara måste ta mod till mig och tacka för alla högtidsstunder på Gamla IP.
Samtalet kommer in på gamla goda tider som alltid när vi gubbar möts – som turnén till Brasilien. De berättade om den cellospelande italienaren Gino Fillipinis (Sveriges första spelaragent) upptåg. Hur han kunde ringa till MFF-spelarna mitt i natten och bjuda hem för att fira något. De berättade om självaste ”Hövdingens” egenheter och jag kände mig nästan som i den innersta MFF-kretsen, nästan som på plats i styrelserummet.
MFF tog ledningen. Det märkte jag knappast. Inte heller märkte jag kylan tack vare sällskapet. Sällan har jag känt mig så varm inombords under en svinkall träningsmatch.
Att porträttera Egon Jönsson är både enkelt och svårt. Allt finns redan att läsa, därför är det mest personliga minnen jag vill förmedla. Men lite fakta kan väl friska upp minnena.
Han spelade 405 matcher för vår klubb och 22 i landslaget.
Egon blev svensk mästare fyra gånger och fick lyfta cupbucklan vid fem tillfällen. Han döptes av pressen till ”Den Hemlige” tack vare sin förmåga att avgöra i slutet av matcherna. Alla äldre minns kanske mest den gången på femtiotalet när MFF var på väg att åka ut. Egon var skadad men offrade sig, bandagerad till näst intill orörlighet, och avgjorde matchen som höll oss kvar i allsvenskan. Ordet är kanske en bristvara i dag, men det stavas: klubbkänsla. Du härliga ord: klubbkänsla. Låt det aldrig försvinna från svenska språket. Ingen hade det mer än Egon Jönsson.
Efter avslutad karriär blev han tränare för U-laget, där det då fanns en spelare som skulle få en viss betydelse för vår klubb: Bosse Larsson. Han blev också lagledare under många framgångsrika år, och var självklar i styrelsen.
Svensklärare till Bob Houghton kanske också skall tillföras meritlistan, eller hans CV som det heter i dag.
Lite senare i livet når mig filmen Blådårar. Valet att utse Egon Jönsson till en av huvudrollsinnehavarna är tecken på fingertoppskänsla.
Här kan vi i filmen följa honom inför en av hans många premiärmatcher i livet. Hur han i sin lägenhet med stadionutsikt klär sig i skjorta och slips, som många äldre fortfarande högtidligt gör på riksdagsvaldagen. Han berättar att förr förlorade vi aldrig en premiär. Ute på gatan tänder han en cigarett, rättar till kepsen och vandrar mödosamt på krumma ben till ännu en premiär i livet. Mitt starkaste minne från filmen är dock hämtat från en annan sekvens.
MFF spelar borta på en arena där” Todde” spelat massor av matcher. Klubben är nära att äntligen åter bli mästare. Egon sitter vid radion.
När Degerfors gör 2-1 och spelar bort MFF:s guldchans kommer en reaktion som inte ens en mästare som Ingmar Bergman kunde regisserat bättre.
Egon tittar ut genom fönstret. Hans ögon uttrycker en djupt känd sorg. Inga svordomar, snack om otur, krav på avgångar eller kraftuttryck. Repliken är odödlig: ”Man ser inte Danmark i dag, det är disigt”. Så kan också starka känslor uttryckas. Själv anar han kanske att detta nog var sista chansen för honom att åter se sin klubb bli svenska mästare. Och tyvärr. Visst fick han rätt.
När Blådårar 2 kommer ut finns inte Egon Jönsson med. Då har huvudrollen tilldelats en annan MFF:are med en helt annan attityd. Men kanske är skillnaden inte så stor mellan att i fattigmalmös Österhus växa upp i en enrumslägenhet tillsammans med sju andra personer, eller att i dag få sin uppväxt i det socialt belastade Rosengård. Kanske skapar dessa miljöer samma ambition till framgång och överlevnad.
Den 21/3 år 2000 står det klart att Egon Jönsson aldrig mer kommer att bevista en MFF-premiär.
- - - - - - - - - -
Kan ändå inte låta bli att som coda återge en liten episod till de som till äventyrs inte har läst den eminente Mats Wemans bok ”När Malmö FF var näst bäst i Europa”
Året 1979. Platsen Monaco. Lyxrestaurangen Le Doc Rouge.
Närvarande massor av potentater, honoratiores och vår Egon Jönsson.
Gourmetmat med Dom Perignon m. m.
Jag citerar.
”Efter maten plockar Max Poggi fram en 200 år gammal Armagnac, som bara finns på hans restaurang och som bara bjuds till mycket speciella gäster.
Serveringspersonalen häller andaktsfullt upp från flaskan, varpå Egon Jönsson frågar:
– Kan man få lite coca till konjaken?”
Pianisten frågar sällskapet om de vill höra det som Frank Sinatra brukar be honom att spela. Egon Jönsson tycker det vore trevligare om han spelade något som hade med Malmö FF att göra, och börjar sjunga: De e Malmö, som har kommit igen och ska ta två poäng…”
Tack Mats Weman och Egon Jönsson.
