Vart tog glädjen vägen?
Vad vill till för att vi skall finna glädjen igen?
Nyss hemkommen efter tre veckor i solen reflekterar Himmelrikets Magnus Johansson kring stämningen i MFF-land.
Det var i den lilla byn Bol, på ön Brac, strax utanför Split. Dagarna tillbringades i ett tempo så långsamt att tiden ibland stod stilla, ändå gick de tre veckorna obönhörligen mot sitt slut. Dagtid: det var så varmt att hönsen värpte hårdkokta ägg. Det var en semester oerhört efterlängtad, bort från jobb, mycket hemmavid och till viss del även Malmö FF. Vi åkte två dagar efter 1-2 mot HBK.
Men naturligtvis kan man inte ta semester från Malmö FF. Det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Det räckte med 1-2 även mot Kalmar för att jag skulle bli smärtsamt medveten om detta. Förlusten dämpade mitt humör mer än jag trodde. När slutresultatet damp ner via sms var det bara att lägga ifrån sig boken (Tillrättalägganden av Jonathan Franzen; en makalöst bra roman för övrigt) och glida in i mörkret. Eftersom laptop och trådlöst i min värld är ett berg i Norrland och en trasig skjorta fanns det inga möjligheter att gräva sig ner i pessimismens högborg på Internet. Och då solen sken även nästa morgon och det nybakade frukostbrödet från bagaren intill oss smakade himmelskt som vanligt så försvann Kalmar-förlusten ovanligt fort.
Det gick en vecka. Fler böcker lästes. Bad togs. Vin dracks. Pepparstekar åts. Solen bet sig envist kvar och titt som tätt flöt det in våta väderleksrapporter hemifrån till mobilen. Närmast paradistillvaro.
Måndagen den andre juli. Match mot ärkefienden, ärkerivalen, Belsebub. Jag kan inte minnas när jag senast missade det här mötet. Hade jag haft chans att avbryta semestern för en dags vistelse i Göteborg hade jag tagit den. Det finns matcher, det finns andra matcher, men det finns bara matcher mot IFK Göteborg där en seger kan rädda en säsong.
Vi tillbringade kvällen på vår veranda. Vi hade ätit gott. Vi drack fortfarande gott. Jan-Ove skickar ett sms 19.54:
Ok då. Du bad om positiva rapporter. Skoog gjorde 1-0 i 21:a. Halvtid nu.
Den närmaste timmen har jag inga klara minnen från, förrän nästa sms piper 20.58:
STORT grattis. 1-2 i Göteborg. Junior hjälte och målskytt i 94:e!
Jag tänker inte beskriva mina känslor eller danssteg efter detta. Har ni läst texten så borde ni klara av att föreställa er det ändå utan att jag ska slösa tecken på det. För mig blir det inte mycket större än så här. Jag bryr mig inte om hur spelet har sett ut, vilka som har spelat, att Åkeby är tränare, att det finns problem i MFF som tycks monumentala; en vinst mot IFK Göteborg förlåter i stort sett allt.
Nu är vardagen åter här. Hemma igen. Förlust mot Djurgården i lördags. Allt är som vanligt igen. Jag har gått igenom några hundra mail. Jag har läst Himmelrikets forum för att komma ikapp. Jag har skummat igenom artiklar, här och annorstädes. Och förstår att vinsten mot IFK Göteborg inte alls lyfte upp många supportrars humör på ett sätt som jag trodde. I min enfald satt jag förra veckan i en liten kroatisk by och tänkte att nu blir det arbetsro för laget och optimism i supporterkretsar. Jag kunde aldrig tro att många i stället letade och hittade fel och brister, valde att se mörkret i stället för att, som Jonas Svensson så väl skrev i en tidigare krönika, käka sol.
Det gör mig sorgsen och beklämd. Jag vet att spelet är ostämt som ett gammalt piano på en dammig vind. Jag är medveten om att vi har spelare utan självförtroende. Jag vet att vi knappt kan göra mål längre. Jag är också medveten om att vi inte kan blunda för det faktum att MFF gjort endast två hela bra matcher i år. Men när då, i detta trängda läge då vi ska och bör betyda som mest, inte ens segrar på bortaplan mot lag som IFK Göteborg gläder, när skall vi då finna glädjen?