Malmö-Hansa (klapp-klapp-klapp)
Att fans häcklar varandra är ett standardinslag på fotbollsläktarna. Men undantagen finns. Som på Ostseestadion i Rostock den 19 januari 2002.
Den 19 januari 2002 åkte MFF till Tyskland och Ostseestadion för att spela en träningsmatch mot ett Hansa Rostock som var mitt uppe sina förberedelser inför omstarten på Bundesliga.
Tom Prahl var ny tränare i MFF och skulle få ordning på laget som året innan gjort en riktigt svajig allsvensk säsong under Micke Anderssons ledning. Prahl, som bara hunnit med att träna laget i en dryg månad, hade många spelare på skadelistan, och laget som åkte över till Rostock bestod därför av en mängd oprövade kort som lärlingarna Billy Berntsson och Dan Ingvarsson, den provspelande finnen Jussi Nourela, den nyckfulle målvakten Driss El Asmar osv. Att laget på allvar skulle ha något att säga till om var det väl ingen som trodde på, och matchen slutade helt rättvist 2-0 till Hansa efter en, trots allt, hygglig insats av Malmö FF. Prahl var ganska tillfreds efter matchen:
– Man kan förlora på olika sätt. Jag är mycket nöjd, vi gjorde en utmärkt prestation, speciellt med tanke på våra skadebekymmer, kommenterade han.
Men bland oss som var där är det nog inte många som minns så mycket av själva matchen. Det beståendet minnet är snarare den underbart märkliga stämning som uppstod på Ostseestadions läktare den här kyliga lördagseftermiddagen i januari.
Det kan väl ha varit runt 500-600 blådårar som fanns på plats på Stehtribüne Süd. Sången ekade mäktigt på den nybyggda arenan, och det var som om klacken blev varse sig själv på något sätt. Sångerna bara fortsatte, och ljudnivån steg för var minut som gick. MFF-klacken gav järnet inför den förstummade hemmapubliken som efter ett tag gav upp sin egen sång för att istället applådera MFF-fansens insats! En märklig upplevelse som blev än mer absurd då den tyska publiken bara en stund senare stämde in i ett taktfast Malmö (klapp-klapp-klapp).
Inte undra på att en viss förvirring spred sig i MFF-leden. Att fans snor ramsor av varandra är inget nytt, men på det sättet var, åtminstone för mig, en helt ny upplevelse. Först trodde jag inte riktigt på det. Jag var övertygad om att jag hörde fel, eller att akustiken spelade mig ett spratt. Men Hansapubliken bara fortsatte: Malmö (klapp-klapp-klapp). Malmö (klapp-klapp-klapp).
Jag vet inte varför det blev så, men just den här dagen förenades de här lagens fans på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare, och heller aldrig efteråt, vare sig med Hansa eller med något annat lag. Ganska snart växte det fram ett spontant Hansa (klapp-klapp-klapp) bland Malmöfansen. Och vi hade alltså en situation där vi, samtliga fans, stod och hejade fram respektive motståndare!
Sen dröjde det inte länge förrän det utbröt rena rama puss- och kramkalaset på Ostseestadion. Fansen bytte halsdukar, tröjor, flaggor osv. med varandra, och sångerna böljade fram och tillbaka. Det var… underligt. Och rörande. Och mysigt, på något sätt. MFF-klacken dansade runt på läktaren i en galen ringdans, och Hansafansen körde ett skotifo (Schuhparade!) och dansade med sina ryggar vända mot planen. Den ena ramsan avlöste den andra och det uppstod nya, gemensamma ramsor mitt i all glädjekaos: Malmö-Hansa (klapp-klapp-klapp), Malmö-Hansa (klapp-klapp-klapp). Nere på plan kämpade de två lagen mot varandra, men ingen på läktarna verkade riktigt bry sig. Istället fortsatte de gemensamma ramsorna på läktarna: Scheiße Bayern! (klapp-klapp-klapp), Scheiße Bayern! (klapp-klapp-klapp).
Vid den plexiglasbarriär som skilde sektionerna åt sträckte sig folk över kanten för att kunna bjuda varandra på öl, glögg och cigaretter. Bytet av souvenirer fortsatte, liksom ramsorna: Malmö-Hansa (klapp-klapp-klapp), Malmö-Hansa (klapp-klapp-klapp).
Efter att matchen var slut stod vi kvar en lång stund på läktarna. Och sången den fortsatte. Det var som om vi inte ville att den här stunden skulle ta slut. Den här underliga stunden av spontan och vild gemenskap. Det här makalösa ögonblicket på Ostseestadion i Rostock.