Ljuset från norr

Efter sju sorger och åtta bedrövelser hände plötsligt något: ljuset flödade över de himmelsblå. Och all turbulens, all förvirring, allt det där tunga och dystra känns plötsligt helt avlägset.

Yngvesson! Din förbannade norrbagge! Jag har varit så trött på dig, begråtit och besvurit dina insatser. Varje bollkontakt har haft en given konsekvens: studs på ankeln och ut, snubbla omkull i skottögonblicket, ett fintförsök som blivit en tunnel på dig själv, en touch vidare till obefintlig medspelare osv. osv. Yngvesson, har jag tänkt. För faan, vad är det som händer?
Så går du in i startuppställningen bredvid Skoog i en sådan där förbannad "måste-vinna-match" och spelar ut hela ditt register: djupledslöpningar, snabba passningar, lyckade finter, aggressivitet, jävlaranamma och taggtråd och seg som en norrländsk skogshuggare. Och allting är bara så rätt. Rörlighet, djup och tempo - alla de där beståndsdelarna som vi inte sett sedan... Ja, jag vet inte när.

Och Afonso, du som varit osynlig så länge. Du som smugit omkring på planen i match efter match, och liksom spelat för dig själv - frånvarande. Så sker det vi alla väntat på: du skapar den ena chansen efter den andra, och allt ser så underbart ut. Finterna, rytmen, flödet. Och ett mål som är ett mästerverk - fullständig behärskning i ett rasande tempo.

Och Olsson! Jag ber till Gud att han skänker dig evig hälsa. Med dig på mittfältet får begrepp som stabilitet, kontroll, trygghet och precision sin riktiga innebörd. Med dig på mittfältet kan det inte fel!

Och Grahn - din underbara aggressivitet, och Persson - inte ett misstag, och Höiland - om jag var en kvinna skulle jag stöta på honom, som min polare sa, och Elanga - din underbara irrationalitet, och Skoog, och Maestro, och...

Jag är fortfarande lyrisk, och inser att jag inte kan ge en speciellt vettig beskrivning av matchen mot Helsingborg - en match som på ett sätt var som en uppenbarelse efter en längre tids ökenvandring.
Igår var MFF ett lag som spelade tillsammans, spelarna hjälpte och stöttade varandra, inget gnäll. Det var ett lag som i nio fall av tio sökte kreativa spellösningar, såväl i det defensiva som offensiva spelet. Det var ett lag som förstod att bredda, hålla igen en aning, söka alternativ. Det var ett lag där spelarna tog ansvar och, inte minst, visade själ och hjärta.
Allt, jag menar allt, stämde. Och även om det inte är hela sanningen, så är det sant i alla fall. På något sätt.

0 kommentarer