SLAGET OM SKÅNE
Vi presenterar så här inför Skånederbyt med stort D, en som vanligt oerhört välskriven krönika av vår vän Hövdingen. Läs, njut och ladda inför tisdagens match mellan MFF och HIF.
Sigge Lindberg-Harry Lundahl-Knutte Kroon-Albin Dahl. Jag tittade upp från maten vid köksbordet och fick se fadern sitta där med ett ansiktsuttryck som om han hade tagit två snapsar i rask följd i en blommande syrenberså första dagen på semestern. Va snackar du om ? sa jag och betraktade honom med all den misstänksamhet som jag betraktade alla med rötter från Trelleborg. De du ,vilka fotbollspelare fortsatte den entusiastiske fadern. Spelade dom i Trelleborg undrade jag skeptiskt. Nej, du vet väl att MFF möter HIF i kväll på idrottsplatsen och dom spelade i HIF när laget var bäst i Sverige. HIF kan aldrig ha varit bättre än MFF avslutade jag samtalet efter den pinsamma informationen från en mindre upplyst erfarenhetshandikappad person.
Senare i livet hade min kunskap om HIF vuxit och jag fick retroaktivt ge honom rätt. HIF var det första lag som på allvar tog upp konkurrensen med Göteborgs- och Stockholmslagen. Laget spelade i den allra första allsvenskan 1924 med en sjätteplats som följd. Det första guldet kom 1929 och nu började klubbens första(enda?) riktiga storhetstid. Publikrekorden slogs på samtliga arenor där det välspelande laget från sundets pärla drog fram. Klubben fick smeknamnet "Mjölkkossan" av den anledningen. Men alla stora kulturer förfaller och 1935 spelades HIF ut ur allsvenskan för första gången. Men en klubb som HIF var naturligtvis alldeles för bra för att hålla till i dåvarande div 2 , så besöket i tvåan blev kortvarigt. Väl uppe igen så inleddes en lång period som fick sitt slut 1968. HIF rasade genom seriesystemet och inte förrän 24(!) långa år senare lyckades HIF en snökall kväll i Sundsvall återta den plats i svensk fotboll som klubben självklart skall besitta. Jag minns eftermiddagen framför TV apparaten där jag satt och såg "Henke" Larsson och övriga spelare fullständigt krossa Sundsvall med 6-1 och jag tänkte, äntligen, äntligen efter alla dessa år är det dags för det stora skånska derbyt igen.
Alla dessa underbara kusinderby som jag upplevt på plats eller via media. Stora tunga derbyn i svensk fotboll är ändå ganska få. Stockholmsderbyna, javisst, härliga folkfester i dag. Men ett riktigt "tungt" stockholmsderby måste innehålla AIK som ena part. I fotbollshuvudstaden Göteborg är det ett måste att IFK skall vara med. ÖIS har i dag för dåligt publikstöd och GAIS för dålig kvalitet. ÖSK mot Degerfors har alltid varit en krydda i gnällbältet med omnejd, men kan ändå inte räknas till de stora derbyna. AIK-Djurgården & MFF-HIF. Där är för mig i dag de riktigt maffiga fotbollstraditionskittlarna. Invändningen mot att MFF-HIF uppnår den statusen ärväl i så fall att lagen inte tillhör samma stad och alltså inget riktigt äkta derby. Men jag är övertygad om att det skulle ta en generation innan ett fiktivt allsvenskt derby mellan MFF och IFK Malmö skulle få samma status som kusinmötet. Så här inför det allra första allsvenska derbyt på 2000-talet så är det naturligt att tankarna går tillbaks till matcher som gjort det starkaste intrycket. Märkligt nog är det för mej tre matcher som jag inte har sett.
I slutet på 40-talet skulle HIF som topplag komma till IP för mötet med MFF. Allt var slutsålt sen länge, men jag hade biljett trodde jag. Ett missförstånd med kompisen som hade våra biljetter gjorde så att jag med gråten i halsen fick stå utanför idrottsplatsen när matchen började. Det fanns då en liten springa som man kunde se in på en cirka tio kvadratmeters yta. Där kunde jag ibland skymta den vackra ljusblåvita dräkten i kamp med spelare i den i mitt tycke fula rödblåa dräkten. Där kunde jag skymta "Svarta Blixten" i kamp mot trätobrodern Erik Nilsson. Malte var den enda svensk högerytter som inte var rädd för Erik, som vågade gå i närkamp med honom. Där kunde jag se "Todde”! sprinta mot målet som vaktades av Kalle Svensson, den HIFare som gjort flest matcher i klubben och med rätta förärats en staty. Där kunde jag se Kjell Rosen leka med bollen och motståndarna. Där kunde jag också höra två starka jubelorkaner och två något svagare, alltså slutade matchen 2-2.
Kalle Svensson var väl den enda bortalagsmålvakt som vi ungar respekterade och var "snälla" mot. Han var sakrosankt, en ikon som alla beundrade. Kalles skräckmoståndare i fotbollslivet var Egon "Todde" Jönsson vars skott Kalle Svensson aldrig kunde förutse riktningen på.
En annan derbymatch långt senare att minnas för oss MFFare ägde rum på Olympia 1965 denna fina arena som jag avundas . Då vann MFF med hela 10 mål mot 1. Tänk att få va med om denna historiska händelse att tvåsiffrigt besegra huvudmotståndaren. Men det vill jag upplysa eventuellt okunniga är ändå inte HIF:s största nederlag , eftersom ÖIS en gång i tidernas begynnelse slog HIF med 12-1. Sen måste jag framhålla det efterlängtade derbyt på Malmö Stadion efter HIF:s långa bortavaro. Matchen 3-0 till de rödblå i paus, 3-3 efter slutsignalen. Vilken derbydramatik, naturligtvis inför storpublik. Noterbart är att MFF:s såväl som HIF:s publikrekord är tillkomna i matcher mot varandra.
Det diskuteras ofta vilken av klubbarna som har de tyngsta meriterna. Här måste jag ändå utan att vara subjektiv vidhålla att MFF har de överlägsna meriterna. Internationellt har HIF visat sig lite på senare tid. Klubben gjorde också en uppmärksammad Fjärran Östernturné 1951 där laget gjorde fin reklam för sitt land. Men jämfört med MFF:s Europaspel och segrar mot många världslag så är det lång väg för HIF att vandra innan de meriterna uppnås. Nationellt behöver vi bara räkna antalet mästerskap och titta på maratontabellen.
Nu är det alltså dags för millenniets första allsvenska möte mellan Malmö Fotbollförening och Helsingborgs Idrottsförening. Dessa båda klubbar som utan varandras existens hade levt i en tråkigare fotbollstillvaro. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. MFF ligger två och HIF trea. Bägge kommer från segermatcher. Försommarvädret kommer att infinna sig. Zlatan tar adjö av malmöpubliken. Allt är bäddat för fest. Artistdueller som mellan Zlatan och Santos är bara det värt entrén. Fullsatt -tifo-sånger-ramsor-fotbollsfest-äkta skånskt derby-SLAGET OM SKÅNE.
Och kära unga MFF och HIF supportrar. En dag om många år sitter ni där vid matbordet med ett lyckligt leende och säger till den förvånade sonen Zlatan-Santos-Elanga-Prica-Ihje-Eklund-Majstorovic de va spelare de.
